Mörkret har redan börjat lägga sig när jag åker genom Kristianstad. Ibland känns det som om samma skymning går ner över kyrkan i vår del av världen. När den känslan kommer behöver vi komma till platser som Österängs kyrka, en gemenskap som gör sitt för att reflektera världens ljus.
År 1983 flyttade EFS föreningen i Kristianstad från centrum till bostadsområdet Kulltorp. Gudstjänsterna firades i en fritidslokal men planerna fanns på bygga nytt. 400 meter därifrån fanns dock redan Österängs kyrka som inte ens hade tio år på nacken. Varför inte göra något tillsammans med Svenska kyrkan? Det blev år 1985 inledning på ett samarbete som varken är eller har varit friktionsfritt men som onekligen burit frukt.
Österängs kyrka är en samverkanskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS. Det som skiljer från en samarbetskyrka är att man inte har en samarbetskyrkopräst med speciellt ansvar för Österängskyrkan. Calle Jensen är präst i pastoratet och är den som är mest regelbunden i kyrkan med visst ansvar för vuxenverksamheten. Han berättar att det ibland är lite tungrott.
– Jag skall, i vuxenverksamheten, ta ett ansvar för samverkan med EFS men jag har inte samma mandat som en distriktspräst. Jag måste lämna de flesta frågor vidare till kyrkoherden innan beslut kan fattas. Det är nog lite mer komplicerat här än i vissa samarbetskyrkor där man har en samarbetskyrkopräst som har mandat att fatta beslut, visst budgetansvar och som kanske sitter med i en ledningsgrupp i pastoratet.
– Att det funkar så bra som det gör hänger mer på person än funktion, det är avhängigt att Calle och Uffe ser detta som sin kyrka säger Margaretha ”Maggan” Arvidsson, ordförande i EFS-föreningen. I praktiken är Calle ”vår präst”, den som är ansvarig.
Ulf Åkesson Lefler, musiker i pastoratet och församlingen lägger till:
– Man kan säga att om man håller sig inom ramarna så är det ingen som protesterar och det har vi väl gjort hittills. Alla svarar med ett igenkännande skratt
Vi skrattar en hel del under vårt samtal, Calle, Uffe, Maggan, jag och Ulrika Norberg från Barnkyrkan.
Calle Jensen fyller i:
– Här finns många människor med god vilja och man vill tolka väl, det betyder väldigt mycket när det är lite komplicerat. Sen lär man sig hitta vägar och göra det enklaste och inte lägga för mycket energi på oviktigt saker. Det hjälper också att vi befinner oss i en ganska positiv fas just nu, varje söndag är det någon ny som kommer. Inte minst i barnkyrkan där vi ser många nya barn. Det är också den enda barnverksamheten på gudstjänsttid i hela kontraktet. Det är ju de som åker några mil hit med barnen bara för att det är det enda stället där det erbjuds en sådan verksamhet. Då får vi se att vi har ett stort ansvar.
– Vi är stolta och glada över vår Barnkyrka! Skattenmaterialet är jättebra och familjegudstjänsterna är idag minst lika roliga för oss äldre med en väldigt levande form, säger Maggan.
Det är inte bara de själva som är glada över det som sker. Uffe berättar:
– När biskop Johan Tyrberg var på visitation så var det nästan pinsamt. Präster, musiker och anställda från andra församlingar i kontraktet lyfte fram bra saker som händer här. Vi får mycket credd utifrån!
– Jag är jätteglad att det här en kyrka där vi ser många präster i på söndagsgudstjänsten, här är alltid två till fyra präster, säger Maggan och Ulrika fyller i:
– Vi har även en präst som är ledare i barnkyrkan som går hit med sina barn.
Just gudstjänsten och kyrkorummet är något man arbetat mycket med.
Under en Skattengudstjänst med temat Att bygga Guds rike tog Ulrika fram lego och barnen fick sitta framme vid altaret och bygga.
– Jag blev starkt berörd av de som inte lämnade den stationen trots att tiden var slut, utan satt kvar och fortsatte bygga. Då uppstod en längtan att ha det i en vanlig gudstjänst också. Detta sammanföll också med att biskop Johan var här och talade om behovet av att hitta fler konkreta saker i gudstjänsten än ljuständningen. Så nu kan jag luta mig mot biskopen och säga, vi kör lego här på söndagen! säger Calle och skrattar.
Calle återkommer till gudstjänstrummet som ”alla generationers rum” där församlingen får mötas över generationerna.
– För oss innebar det att vi var tvungna att kapa altaret så det blev lägre så att barnen kunde duka altaret. Vi var också tvungna att kapa dopfunten.
Församlingen har fyra olika gudstjänstformer som man alternerar mellan. Högmässa, mässan som inte följer högmässans ordning, traditionell gudstjänst utan mässa och lovsångsgudstjänst. Olika bönestationer finns med som ljuständning, skriva böner, bygga lego, lämna ifrån sig stenar, nattvardsutdelandet och dopfunten.
– En del tycker det är väldigt skönt med stationer även om man själv inte vill gå runt, att kunna sitta kvar och att det är lite uppluckrat och rörelse. Det är också bra för de som kanske inte vill gå fram och ta emot gåvorna att kunna gå till en annan station säger Ulrika.
Förra året var församlingen, som är med i regionens Sänd-kurs, på besök i Holy Trinity Brompton i London.
– Det har varit väldigt positivt! Speciellt att ha avsatt tid för att prata om det vi har och det vi gör. Holy Trinity Brompton blev vi mest fascinerade av.
Vissa grejer tog de rakt av från HTB, som tröjorna med texten ”Let’s talk” som några bär före gudstjänsten och under kyrkfikat. Det signalerar att de finns tillgänglig för den som är ny eller vill prata. En annan sak de testar är att ha fikamingel innan gudstjänsten. För vissa är det skönt att ha något att hålla i och det underlättar samtalen om man kommer tidigt.
Österängs kyrka är en församling med låga trösklar och som månar om gemenskapen. Det är något som sitter i väggarna. Maggan berättar om den förre medlemmen Lennart Nilsson:
– I sin krafts dagar var han en person som hälsade på alla. Om man ville bli hälsad på eller sedd så blev man det. Han hälsade på de som kom sist och de som gick först. Den tradition har flera följt efter. Lokalen i sig är också byggd för att kunna röra sig i och se varandra. Sen finns det mänskor som vi missat ändå men det är mänskligt.
Uffe fortsätter:
– Om man är en människa som vill ha relationer är det här ett perfekt ställe. Är man inte den typen av människa då är det skönare att gå i Heliga Trefaldighetskyrkan om man vill höra Guds ord och vara med i psalmsången. Vi har en lokal som fångar de som vill ha det som en mötesplats. De som går hit och vill vara lite anonyma är inte bekväma här.
De låga trösklarna är bra på många sätt men är också en utmaning berättar Calle:
– Det innebär att det är väldigt lätt att komma in och det är väldigt lätt att gå ut. Det har varit ibland att man känt att var är den personen som kom några gånger men som inte kommer längre. Hade alla dessa stannat kvar hade inte byggnaden räckt till! Men vi får hoppas att vi sänt dem vidare någon annanstans.
Många människor rör sig i de olika verksamheterna. EFS föreningen har cirka 60 medlemmar som börjar komma upp i åren.
– De vi är allra mest tacksamma för det är de pigga 70-75 åringarna som fortfarande är entusiastiska, visionära och har energi så det sprutar. Utan dom hade vi knappt haft det vi har, säger Maggan.
Det viktiga är inte att det står EFS på pappret utan att människor får möta Jesus. Detsamma gäller vissa verksamheter.
– Jag så tacksam för de ungdomarna vi har här som inte riktigt orkar med en ungdomsgrupp för de har så många andra engagemang. Men de vill ändå komma hit på söndagen och när de kommer hit kan de tänka sig att hjälpa till. En tar hand om projektorn, en hjälper gärna till med kyrkkaffet, nån annan kan tänka sig läsa en text eller tar med sitt instrument och spelar till psalmerna och vissa hjälper till vid kommunionen. Jag tycker det är gott att de vill komma och vara med även om de inte orkar med en tonårsgrupp som har varit ambitionen berättar Calle.
I våras växte det fram en tanke hos de här ungdomarna att uppmana de som kommer till kyrkan att be för vissa saker. Lösningen blev att man satte upp en whiteboard där man fick skriva upp sina böneämnen. Varje söndag suddas den och så börjar vi om varje vecka.
Kakorna som vi fikar på är ett annat exempel på initiativ från ungdomarna i församlingen. De frågade om de inte kunde få göra något för de boende på Österängsgården, äldreboendet i närheten. Så de bakade och bjöd på fika.
– Det ger de gamla hopp om att det finns unga som tänker på dom och som omsätter detta i handling säger Calle.
När jag lämnar Kristianstad gör jag det fylld av hopp och glädje. Österängs kyrka bär en längtan som smittar av sig. Här finns en gemenskap som står trygga i sin historia och samtid, som inte är rädda att testa nya saker. En levande församling som fler borde få inspireras av.
