Att Gud är treenig är inte främst en teologisk spetsfyndighet. Det säger oss att källan till allt liv och hela universum är en relation mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Varför är det då så svårt att leva tillsammans? Varför är det så svårt att komma överens om hur vi ska leva tillsammans? Finns det någon vägledning kring hur vi kan fatta goda gemensamma beslut?
Det tar inte lång tid innan det börjar bli stridigheter i den tidiga kristna kyrkan. Redan i kapitel sju i Apostlagärningarna blossar den första konflikten upp. Med tiden växer kyrkan och sprids även utanför Jerusalem och den judiska tron. Nu kommer även hedningar till tro och spänningarna ökar. I kapitel 15 kan vi läsa om det första apostlamötet där frågan om hedningarna tas upp. Flera tunga namn är där, bland annat Paulus och Barnabas som fått stå i centrum för väckelsen bland icke-judarna. För att lösa de spänningar som finns samlas man till det första kyrkomötet i Jerusalem. Mötet mynnar ut i att man enhälligt beslutar om en lösning. I det brev som man skickar till Antiochia kan man till och med skriva ”Den heliga anden och vi har beslutat”.
Skulle vi i våra styrelser eller efter ett årsmöte våga skriva samma sak? Är kanske styrelsemötet, eller utskottsmötet, eller årsmötet mer ”andligt” än vi anar? Hur bör vi som lärjungar samlas och ta beslut?
När vi som kristna samlas till styrelsemöte eller årsmöte är vår uppgift att söka Guds vilja. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att detta verkligen sker, så att ingen i stället söker sin egen eller gruppens vilja. Just på detta område skiljer sig kyrkan från andra organisationer; vi tror att det finns en vilja att söka. Vi vill våga tro att det faktiskt går att förstå något av vad Gud vill i en situation. Därför bör vi försöka vi hitta goda strukturer för att fatta beslut där ingen trycks undan för att någon annan tar över. Vi har fått all den tid vi behöver för att söka Guds vilja i de viktigaste frågorna, därför får vi aldrig drivas av effektivitet eller produktivitet, utan i stället öva oss i tålamod när vi inte är eniga. Som syster Veronica sa på en retreat på Berget: ”Gud har all tid i världen. Det är Djälvulen som är stressad för han vet att hans tid håller på att ta slut.”
Det handlar om ett uppmärksamt sökande, inte om att finna en tvärsäkerhet i fråga om Guds tilltal. Ibland får vi helt enkelt nöja oss med provisoriska svar och genom det tränas i ödmjukhet och i att befrias från konkurrens.
Att komma fram till ett gemensamt beslut betyder inte att alla behöver hålla med varandra eller tycka likadant. Enighet betyder bara att vi har enats om att göra på ett visst sätt. Enighet kan inte nås genom att vi försöker övertala någon annan om vår åsikt, utan genom att gemensamt söka den enhet som finns i den helige Ande. Ibland kommer vi gemensamt övertygas om vad som är riktigt och ibland får vi kasta oss på nåden i hopp om att de gemensamma besluten är Guds vilja. Om vi inser att vi har fattat ett felaktigt beslut, får vi riva upp det gamla och i stället fatta ett nytt.
Efter det att Jesus uppstått och farit upp till himlen så väntar lärjungarna på att Anden skall komma vid pingsten. Men innan Anden utgjutits finner vi en skön text i Apostlagärningarnas första kapitel. Efter Judas död saknar de en medlem i apostlaskaran. Petrus tar till orda och citerar skriften med ord från Psaltaren. Sedan ber de en bön och kastar sedan lott mellan de två kandidaterna som föreslagits.
”Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma.” Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna.”
Efter pingstdagen läser vi aldrig mer att de kastar lott. När Anden utgjuts sker en ”demokratisering” av kunskapen om Gud. Nu kan varje troende lära känna Guds vilja och kärlek, även de minsta bland oss. Det bör därför vara vår vilja att lyssna till varandra på mötet, bland annat eftersom Gud ofta uppenbarar för den minste bland oss vad som är riktigt. Vi borde uppmuntra varandra att lägga fram förslag inför gruppen som personen själv inte är säker på och öva oss i att inte vara hårda mot varandra när vi inte håller med. I stället bör vi ta gemensamt ansvar för att förbättra de förslag som lagts fram eller hitta bättre förslag.
En god strävan är att vi försöker att inte lägga för mycket energi på småsaker. De saker som fungerar överlag låter vi vara, annars riskerar vi att ta tid ifrån viktigare frågor och beslut. Som styrelse eller årsmöte bör vi sträva efter att i förtroende för varandra dela upp ansvaret för vissa områden och det ligger således på varje individ att öva sig i att inte behöva vara med och ta ansvar i allt.
Vi strävar efter att tolka varandra välvilligt i stället för att försöka ta poäng på andras misslyckanden. Som kyrka är det viktigt att skapa trygga möten där människor vågar yttra sig även när åsikterna tydligt går isär. Vi övar oss i att hantera konflikter som kommer upp, i stället för att sopa dem under matten. En förutsättning för detta är att vi litar på att vi alla är där för att söka Guds vilja och det gemensamma bästa. Formuleringar som ”vi måste” eller liknande, som inte ger utrymme för ett annat förslag, bör undvikas. I stället strävar vi efter att med ett fåtal ord formulera vad vi tror är Guds vilja. Talet om ”Guds vilja” får aldrig användas för att kontrollera någon annan. Ingen individ kan ensam veta Guds vilja, det är endast genom den gemensamma processen som vi tillsammans kan närma sig den. Vi bör uppmuntra nya medlemmar att komma med förslag, då deras tankar kan öppna upp låsta positioner och närma sig frågor från nya infallsvinklar. De av oss som varit med länge får lita på att vår erfarenhet har något att bidra med.
Ibland frågar vi oss om Gud verkligen bryr sig om alla beslut? Ja, vi får vila i att så är fallet, eller om inte annat, att Gud bryr sig om hur alla beslut har fattats och om gemenskapen har tagit hänsyn till evangeliet och ”dessa mina minsta” när de fattades.
Hur vi gestaltar vårt gemensamma liv, inte minst sånt som rör beslut och konflikter, är en stor möjlighet för oss att söka Jesus. Det är också en möjlighet för oss att visa på ett alternativt sätt att leva tillsammans som kan få utmana och uppmuntra den värld vi lever i.
Texten bygger på ett fördrag av Sr. Inger på en sammankomst för kristna kommuniteter samt kommuniteten Oikos regel.