text och bild: Kristoffer Lignell
För två år sen besökte Livsluft Heljarödsgården utanför Ängelholm för att samtala om längtan och vision. Då fanns planer på en kommunitet och ombyggnad av ovanvåningen i huvudbyggnaden. Nu återvänder vi för att se vad som hänt med både längtan och renovering.
På Heljarödsgården har det länge funnits en längtan efter bön, stillhet och Gudsmöten. I visionen för gården står att läsa att man längtar att vara en oas för människan, där hon i stillhet får möta och upprättas av Gud till ande, själ och kropp. Tanken på en bönekommunitet har också funnits länge.
-Det var ju Daniel Svensson och Olof Behrens som introducerade tanken på kommunitet för oss i styrelsen när Daniel bodde här under åren som ungdomsledare i Ängelholm, säger Karl-Åke Jönsson, ordförande i föreningen.
Calle Jarbo fyller i:
– För mig började det med att jag fick en vision för cirka tio år sedan av vad som skulle hända här. Grundtemat i visionen är en oas där människor kan komma, bli påfyllda, uppfyllda, helade och upprättade. Jag är så fylld av den tanken att jag kan inte se annat än att det kommer att ske. När Freja och Jona Albertsson kom och berättade sin vision så var det bara att köra. Jag fick med styrelsen på att renovera hela ovanvåningen. Därför lägger vi pengar, slit och möda på detta trots att ekonomin inte är löst. Det är det som är så outgrundligt med Gud, ibland kommer han med svaren just när det behövs.
– Det var fantastiskt hur styrelsen bara bejakade detta! Att känna hur vi hade dem i ryggen när vår längtan och vision växte fram. Att veta att de vill att vi gör detta på gården, säger Freja Albertsson.
I mars i år inleddes ombyggnation av huvudbyggnaden och i oktober skall Jona och Freja och deras barn flytta in. Hela övervåningen i huvudbyggnaden är omgjord från tre lägerrum till en större lägenhet med kök och badrum.
För Jona Albertsson började resan mot det som nu tar form under åren 2010-2011.
– Jag kan minnas en längtan som växte fram inom mig: Tänk vad häftigt att få vara del av en bönegemenskap och få leva något typ av vardagsliv inriktat på bön och gemenskap. Att få uppleva den sammanhållning som en mindre gemenskap ger. Under årens lopp har jag brottats med både längtan och frustration kring hur man kan bygga kyrka. Jag har en stor längtan efter att få lägga mitt liv i Guds händer och se hur vi kan leva så nära Gud det går i Sverige idag. Jag har även en frustration över hur lite av all den potential som finns i evangeliet som förverkligas i mig själv, i kyrkan och utåt mot samhället. Även om mycket är bra i det traditionella församlingslivet tror jag vi behöver andra plattformar för nära samtal om att följa Jesus. Jag längtar att se en betydligt modigare kyrka som både bekänner Jesus i lovsång i en kyrksal, och i ännu större utsträckning bekänner honom ute på ICA, på skolan eller var vi nu går fram.
– Ett sätt att kunna komma ditåt är att ge möjlighet att regelbundet träffas oftare än på söndagarna och i hemgruppen. I dagens samhälle tror vi att man behöver planera det, fyller Freja i.
Freja och Jona har varit ett par sedan år 2008 och delar, trots sina stora olikheter, samma inriktning i livet, ett lärjungaliv.
– Det är bra att vi är olika och kompletterar varandra. Du är mer förnöjsam och jag är mer på jakt efter förbättring. Det hade inte varit bra om du var lika ”utvecklingsfokuserad” som jag, säger Jona.
Hur kom ni in på tanken med kommunitet som ett sätt att leva ut den här längtan?
– Det bästa svaret är nog att det är ett profetiskt tilltal, ett ord från Gud. En person delade ett budskap som han anade kunde komma från. Det han sa mötte verkligen vår längtan just då. Han nämnde den här gården och han nämnde bönekommunitet och vi har inte kunnat släppa det. Jag hoppas att vi gör rätt i att följa detta. Med tiden har vi insett att kommunitetslivet ligger i linje med vad vi är ute efter. En livsgemenskap som bor nära varandra med en rytm av bön, gemenskap som också levs ut i vardagen, berättar Jona.
Freja fyller i:
– När du kom hem och berättade så sa du: ”Inte Heljaröd, det skulle ju vara någon helt annanstans.” Men jag tyckte det lät jättebra! Jag hade tänkt att det varit fantastiskt att få kunna bo och verka här ute.
Vad gör en kommunitet till en kommunitet, vad skiljer från en hemgrupp?
– Det är att det finns någon typ av överlåtelse eller uttalad överenskommelse. Kanske inte att vi skriver på ett kontrakt men en djupare överlåtelse till en livsregel, säger Freja.
Hur tänker ni att en vanlig vecka kommer att se ut? Har ni börjat formulera en regel eller vision?
– Vi längtar efter att ha en rustningsplats här med några till, som vi riktigt vet vilka de är ännu! Att rustas för att våga vara kristna där man befinner sig. Att ses två-tre gånger i veckan för måltidsgemenskap, bön och tillbedjan. Vi kan uppleva att en hemgruppsträff ska innehålla så mycket att man inte hinner stanna kvar i något. Vi längtar efter att ha tid att gå djupare i exempelvis bönen och tillbedjan. Kommuniteten är tänkt för vardagen och skall inte konkurrera med församlingen och söndagsgudstjänsten. Vi tänker det som ett komplement till församlingen. Vi är väldigt tacksamma för vår församling men vi känner att vi vill mer, säger Freja.
Till en början är det bara Freja, Jona och deras två barn som kommer att bo permanent på gården. I framtiden kanske det kan komma att förändras. Den vanliga verksamheten med uthyrning till enskilda och grupper, läger, fester och catering kommer att fortsätta som vanligt på gården. Kommuniteten kommer att ligga under gårdens styrelse och kommer att vara Heljarödsgårdens kommunitet.
– Just nu är det en sak som är viktig; gemenskapen med Gud och att återspegla hans kärlek i vår vardag i samhället, avslutar Jona.
