text och bild: Kristoffer Lignell
När ni fastar… Så inleder Jesus sin undervisning om fasta i Bergspredikan.1 Jesus verkar förutsätta att hans lärjungar kommer att fasta. Frågan är inte om utan när. Samtidigt är fastan inte ett tvång. Som allt är det en inbjudan och ett erbjudande från Gud.
Den tidiga kyrkan tog Jesus på orden och följde sina judiska seder och traditioner och fastade regelbundet. Med tiden byttes dock de judiska fastedagarna måndag och torsdag ut till onsdag och fredag. Dagarna har frälsningshistoriska kopplingar. På onsdagen blir Jesus förrådd, på fredagen korsfäst. Med tiden växte en fasteperiod fram inför påsk. Först några dagar, sedan en vecka för att på 300-talet börja likna den fasteperiod av 40 dagar vi har idag. Fastans 40 dagar har främst tre bibliska förebilder: Jesus som fastar 40 dagar i öknen efter sitt dop,2 Mose fastar 40 dagar på berget Sinai 3 och Elia vandrar 40 dagar fastande genom öknen innan han kom fram till berget Horeb.4 En intressant detalj är är dessa tre möts på förklaringsberget i evanglierna. Israels folks 40 år i öknen skall också nämnas som en bild för fastan.
Varför fasta?
Den kristna fastan bygger på insikten om Guds nåd och människan frihet. Livet är en gåva, frälsningen är en oförtjänt gåva. Men hur förvaltar vi den gåvan? Människan är ju också fri och ansvarig för sitt liv. Vi är fria att kasta bort våra liv men har också möjligheten att bevara vår värdighet. Vi kan göra sådant som deformerar Gudslikheten vi bär på eller göra sådant som renar och återställer den. Våra val och vanor formar oss. Den kristna fastan bygger på insikten om människans svindlande kapacitet. Hon bär på förmågan till ändlös ondska men bär också på fröet till gudomlighet. Att fasta är att ta sig själv på allvar, det är att förvalta gåvan att vara människa.
Den kristna fastan är ett erkännande av ett grundläggande villkor för allt kristet liv, ja allt mänskligt liv: ingenting kan vinnas utan förberedelse, kamp eller offer. För den kristne är det alltid en samverkan mellan Gud och människa. Utan Gud och hans nåd är ingenting möjligt, men det sker inte automatiskt. Fastan utgör en del av vad Bibeln kallar ”den goda kampen” 5, eller ”arbetet på vår frälsning”.6 För att nå det mål som är fastans, Kristi uppståndelse, behöver vi bryta med destruktiva mönster och göra upp med vår synd. Det ord som de tidiga kristna använde var ordet askes. Det betyder egentligen övning eller träning. Som lärjungar inbjuds vi i att öva oss i kärlek, i ett liv som liknar Kristus. Inte utan Guds hjälp men inte heller utan vår insats.
Peter Halldorf skriver: ”Vad det blir av våra liv står inte i förhållande till vår förmåga att lyfta oss själva i håret, utan till vilka makter vi allierar oss med.” 7
Ingen blir heligare av att fasta. Heligheten i våra liv är Guds verk, inte frukten av våra ansträngningar. Men varför skall jag då fasta? En lärjunge frågade sin andliga fader: ”Vilket är bäst: fastan eller den inre vaksamheten?” Han fick svaret: ”Människan är ett träd. Den inre vaksamheten är frukten. Fastan är lövverket.” Fastan är ett redskap vi använder för att skydda Andens frukter som är på väg att mogna. Det är Gud som ger frukten, det är vår uppgift att avlägsna ”tjuvskotten” som hindrar frukten att mogna och Kristi bild att framträda.
Den kristna fastan bygger också på insikten att människan inte är gränslös. Genom att avgränsa livet finner vi att vi som människor måste göra val. Ett val utesluter med nödvändighet något annat. Genom att överlåta oss åt en gemenskap eller en person väljer vi därmed bort andra gemenskaper som de primära eller andra personer som livspartner. Fastan blir en påminnelse för oss att göra medvetna val i våra prioriteringar.
Vad är fasta?
Fastan handlar om att avstå något som i sig självt inte behöver vara dåligt, för att lägga tid och fokus på något annat. Fastan kan liknas vid en gallring. När vi gallrar i vår trädgård är det först och främst inte det onda vi tar bort. Ogräset, eller synden behöver vi ständigt hålla i schack. När vi gallrar tar vi bort sådant som i sig inte är ont men som tagit för stor plats. Utan en gallring skulle hela trädgården vara igenvuxen och till slut skulle inget av det goda kunna bära frukt då allt tävlar om näring och sol.
Fastan handlar om att öva sig i att skilja mellan behov och begär. Alla människor har behov som inte är onda i sig. Men om de tar överhanden böjs de till begär och tar makten över oss. Behovet av mat blir frosseri, behovet av uppmärksamhet och bekräftelse blir till fåfänga och behovet av närhet blir en otyglad sexualitet. Behov som vi aldrig säger nej till blir med tiden begär som blir laster. De tynger ner oss, gör själen däst och slö och berövar oss vår inre frihet.Fastan ges oss för att befria oss från de behov som blivit begär i våra liv, kanske främst för att befria oss från oss själva
Den kristna fastan ska komma min nästa till del. Den är inte något bara för min egen vinning och utveckling. Gud säger genom profeten: ”Nej detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.” 8 Den rätta fastan har den förtryckte, den hungrige, den hemlöse och den nakne i fokus. Fastan har som syfte att göra hjärtat mjukt och blicken öm för att bättre kunna sätt den andre i fokus. Fastan, liksom hela evangeliet blir goda nyheter för oss först när vi ser hur det är goda nyheter för de fattiga.
Hur kan man fasta?
”Jag väljer hellre en lätt fasta som varar länge, än en som är mödosam i början och snabbt tar slut”, säger en av ökenfäderna. En frestelse är att i sin iver spänna bågen för hårt. De erfarna råder oss att ta det steg du kan, inte det du tycker att du borde kunna ta. Hellre en fasta som är så liten att du föraktar den men som du håller, än att ta på sig för mycket.
Fastan handlar om att öva sig i återhållsamhet för att kunna rikta större uppmärksamhet mot det som upptänder längtan efter Gud och hans gåvor. Det handlar om att avstå för att kunna ge både till Gud och medmänniskan.
Man kan tala om tre olika fastor: ögats, örats och bukens fasta.
Ögats fasta kan handla om att begränsa intryck och information. Kanske ta en paus från sociala medier eller annat på skärmen. Detta för att ge tid åt andlig läsning. Den andliga läsningen syftar inte till ökad lärdom utan till förvandlade hjärtan. Bibeln är det självklarar förstavalet. Läsa sakta och uppmärksamt och fråga dig: vad har Gud att säga mig? Många väljer också ytterligare en fastebok, något som ger näring och fördjupar tron.
Örats fasta kan handla om att begränsa intryck men också om att begränsa mänskliga relationer. Det kan handla om att stänga av den påslagna tv:n eller ljudboken som alltid är på i lurarna. Detta för att ge tid åt lyssnandet i bön. Fastetiden utmanar oss att uppliva de böner som somnat i våra liv. Att se över vår dagliga bönerytm, utvidga stunderna av stillhet och med större regelbundenhet delta i församlingens böner och gudstjänster.
Bukens fasta är traditionellt det vanligaste typen av fasta, alltså att avstå mat. Den som vill testa att fasta från mat behöver förbereda sig väl och inte gå för fort fram. Att avstå från mat är att ta Jesu ord på allvar: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”9 Matfastan ger oss också möjlighet att stå i solidaritet med de i världen som svälter eller saknar mat för dagen. Det ger oss också en möjlighet att ge av de pengar vi skulle lagt på en lunch eller middag och ge till de som saknar.
Det finns många sätt att fasta på och det är bra att samtala om sin fasta med en andlig vägledare, en prästen eller någon man har förtroende för.
”Ljuv är fastetiden!” säger Johannes Chrysostomos i en fastepredikan från 300-talet. Vad är det ljuva? Jo, minnet av vad tidigare fastetider gjort i våra liv. Packningen blir lättare, målet klarare och längtan innerligare.
Noter
1. Matt 6:16
2. Matt 4:1-11
3. 2 Mos 34:28
4. 1 Kung 19:8-18
5. 2 Tim 4:7
6. Fil 2:12
7. Halldorf, En liten vägledning till fastan, s. 6
8. Jes 58:6–11
9. Matt 4:4
