text: Lennart Albertsson bild: Johan Ericsson
Året var 1983. Jag hade på sensommaren 1982 äntligen tagit mitt körkort. Efter att ha muckat från lumpen och därefter fått ett högstadielärarjobb fanns plötsligt pengarna till de dyra körlektionerna. Sommaren 1983 kom och därmed en sorts frihet. Jag hade tagit över min pappas kaliforniavita Volvo 142. Årsmodellen var 1969. I den satt nu en fin Kraco bilstereo och högtalarna låg i sedanmodellens ”hatthylla” där bak. Kassettfacken var välfyllda. Förutsättningarna fanns som aldrig förut. Jag åkte runt på de slingriga vägarna norr om Örebro; Fellingsbro – Frövi – Vedevåg och sen väg 60 från Lindesberg hem igen. Musiken i bilen var central. Volymen var hög, basen tydligt markerad. Detta gjorde turen till en upplevelse, där jag ännu kan minnas vilken låt som hörde till vilken kurva på vägen.
Jag hade precis upptäckt den amerikanske, kristne, sångaren Keith Green. Jag köpte snabbt de skivor jag kom över. Andra spelade jag in via lånade skivor från kompisar tills samlingen var komplett. Smärtsamt nog insåg jag ganska snart att Keith Green inte längre var i livet. Han flyttade hem till Herren när han och hans två äldsta barn följde med i ett privatflyg. Planet störtade inte långt ifrån den gård som familjen förvärvat för att där kunna ta emot människor med olika behov – ett öppet hem! Hans bortgång gjorde säkert att sångerna fick ett ännu större värde och påverkan på mig. Keith’s sångers tydliga budskap och uppmaning att inte glömma att berätta för människor om Jesus och att kyrkan håller på att sumpa sitt uppdrag blandades med självrannsakande sånger med ett innehåll typ ”Gud, ta emot mig trots alla mina fel” eller ”Jag är helt beroende av Din nåd”. Jag lärde känna en artist som öppnade sig för Gud och människor. Det blev för mig en förebild som jag ännu ser upp till.
Dessa sånger kommer igen och igen till mig där i bilen sommaren 1983. Jag blir djupt berörd och vill åter ge mitt liv till Jesus. Det måste finnas hopp för mig ännu. Där finns jag kvar idag. Sångerna lever likafullt och den kamp som följde Keith Green känns ännu igen i mitt eget liv.
En av sångerna sticker ut lite mer än andra. Jag tog den då för en rolig, satirisk och lite uppnosig sång (typ ”kan man sjunga så här?”). Idag upplever jag den rakt igenom profetisk. Sången ”So you wanna go back to Egypt” har väckts till liv mitt i vår Corona-pandemi.
Jag har full respekt för att man efter en vandring i öknen under 40 år ganska ofta har anledning att knorra och knota. Att man, trots alla enorma tecken på Guds hand, tvivlar på om vi någonsin skall komma fram till det utlovade landet. Det är inte underligt att Israels folk ibland längtade tillbaka till de välbekanta och väldoftande köttgrytorna. Till det vana och igenkända. Jag har en ännu större förståelse för denna längtan efter ett år av en pandemi som helt lamslagit den värld vi känner idag.
”Kan det inte vara som förut snart?” ”Tänk när allt blir som vanligt igen”. Dessa citat har hörts under det gångna året och ger mig lätt känslan av att vi vill tillbaka. Vi vill åter till det vana och väldoftande. Vi vill tillbaka till Egypten.
Vi är EFS. Vi är kyrka och rörelse. Vårt uppdrag är att visa vägen framåt. Till det utlovade landet, dit vår längtan oförtrutet måste gå. För där väntar något helt annat än hur det såg ut på den plats vi kom ifrån. Anar du och jag skillnaden mellan förut och sedan? Kan vi också se att tiden efter pandemin inte är densamma som tiden före? Vi är inte på väg tillbaka!
Människor har velat sörja, men inte fått vare sig ta avsked eller begrava en anhörig. Människor har kanske för första gången känt en rädsla för att själva dö. Livet har ställts på sin spets och upplevts som mer dyrbart än någonsin. Detta är ett nytt landskap att vara kyrka i. Här finns människor att bjuda in i din och ditt sammanhangs värme. Att få se fler följa med i ”tåget” till landet därframme. På den fortsatta vandringen.
Till sist ett ord från 1 Korintierbrevet kapitel 5, vers 7–8: ”Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.”
Israels folk stod inför det hastiga uppbrottet och uppmanades att äta osyrat bröd. Vi uppmanas att bli en ”ny deg”. Hur kan Gud forma oss till en sådan?
