En collegeprofessor i USA gav följande råd till sina nya studenter:
Sov mer än du studerar.
Studera mer än du festar.
Festa så mycket du kan.
När saker och ting får rätt plats och proportion i våra liv befrias vi ifrån moralism. Paulus uttrycker något liknande när han säger: ”Allt är tillåtet för mig — men allt är inte nyttigt.”1 När saker i våra liv hamnar rätt i hierarkin blir det mindre viktigt att förbjuda eller påbjuda det ena eller det andra. Hur ofta gör vi inte tvärtom?
Människan är ett mikrokosmos, en värld i miniatyr, säger Maximos Bekännaren på 600-talet.2 En grupp, församling eller kyrka, är därför inte väsensskild från en enskild person. Delvis olika men till stor del samma processer, känslor och handlingsmönster finns i både personsen och gruppen. Som personer och grupper kan vi välja att söka centrum eller så kan vi söka oss till periferin. Vi kan välja att söka det gemensamma, det allmänna, eller vi kan välja att söka det distinkta, det särskilda och särskiljande.
När kyrkan alltför oreflekterat dricker ur individualismens, new public manegements och den sekulära upplysningens brunnar är det inte konstigt att vi lätt söker det särskiljande. Det är ju det som gör oss unika! Det som gör mig, min familj, min bönegrupp, min församling, min kyrka, min teologiska tradition unik, är det som skiljer oss från alla andra. Lägg till att vi formas att se världen som en marknad och medmänniskan som konkurrenter och det är inte konstigt att alla, från person till kyrka, måste hitta sin USP, unique selling point. Utan en USP har vi nämligen ingen plats på marknaden, förlorar vårt värde och i förlängningen vårt existensberättigande.
Men vari ligger vårt värde? Teologen Patrik Hagman skriver:
”Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte och vårt mål… Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan.”2
Att söka det gemensamma istället för det särskilda är en svår väg då det utmanar tanken på vår unicitet. Kanske visste vi inte allt? Kanske hade vi inte kommit längst? Kanske något saknas i vårt sätt att förstå eller leva ut vår tro? Att söka det gemensamma är att gå korsets väg och dö bort från sig själv och sitt eget. Samtidigt är det den enda vägen till enhet och Kristuslikhet, för både oss själva, våra föreningar och våra kyrkor.
”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”3
Fotnoter
1. 1 Kor 6:12
2. Maximos Bekännaren var en grekisk teolog och asket, känd främst för sin kamp för läran om Kristi två viljor.
3. Hagman (2011), Om kristet motstånd, Artos. s. 95
3. Ef 3:17b-19
