”Jag gillar allt som visar vem Jesus är!”
text och bild: Kristoffer Lignell
Sankt Knuts kyrka ligger precis vid Linero centrum, en kyrka mitt på torget. En utmärkt möjlighet för kyrkan att synas säger landortsprästen som flyttat till stan. ”Vi har en möjlighet att synas på ett annat sätt och hjälpa de som tycker det är ett stort steg in från torget till kyrkan och församlingssalen.”
Hon kommer ursprungligen från Sturup, byn som försvann och gav plats åt en flygplats. Hon var bara fem år men händelsen lever kvar och gjorde att familjen tvingades flytta till Bräkne-Hoby. Här fanns hon med i kyrkans kör, juniorer och läger. En engagera kantor och prästen Ingvar Lundmark, som gärna tog upp gitarren i gudstjänsten, minns hon fortfarande. Hon fanns med i kyrkans gemenskap men var inte döpt, det förändrades när hon var nio år.
– Min äldsta syster ville konfirmera sig men var inte döpt. Hon berättade det hemma och då döptes vi alla fem syskon samtidigt.
Vägen till präst var en aning krokig.
– Jag arbetade med hästar och hamnade lite nu och då i kyrkan. Jag var kanske inte helt nöjd med hur livet hade blivit. Jag var ensamstående och flyttade runt en del. Så hittade jag tillbaka till kyrkan, jag var med i kör och jobbade lite med konfirmander. Jag tror ofta att det är andra människor som både visar och eventuellt återför oss till kyrkan. Som min syster med dopet och att vi skulle gå och sjunga i kören. Man kan hitta människor i sitt liv som liksom återför en till kyrkan.
Funderingar kring att bli veterinär gjorde att hon hamnade på folkhögskolan Hvilan för att läsa upp de naturvetenskapliga ämnena. Där kom kallelsen.
– Jag kände att jag blev kallad att bli präst. Antje Jackelén jobbade ju som präst utanför Eslöv och frågade om jag inte skulle bli präst. Så det var från två håll. Jag har varit vacklande fram och tillbaka så till slut tänkte jag, nej, jag får bli präst och så får jag ångra mig sen. Jag tänkte att jag vet inte förrän jag har börjat.
Efter prästvigningen år 2000 av biskop Christina Odenberg hamnade hon i Kristianstad och fick sin första kontakt med EFS i Österängs kyrka.
– Sen sökte jag en tjänst i Eslöv där både samarbetskyrka Österkyrkan fanns men också EFS-föreningen Kungshult.
I Eslöv stannade hon mellan 2001 till 2007. År 2002 och 2004 kom hon och maken Jonas två barn. När det var dags att söka sig vidare landade hon i Himledalen, mellan Varberg och Ullared. Nu väntade tio år mycket fina år som landorstpräst i prästgård. Till Lund kom hon 2017 och jobbade i Värby församling i Bara i några år innan hon sökte tjänsten som samarbetskyrkopräst i Sankt Knut.
– Jag och Jonas hade pratat om att vi skulle vilja bo i Lund och visa barnen Skåne innan de flyttade hemifrån. Så Sankt Knut har varit min hemförsamling sedan 2017.
Vad var det som lockade med tjänsten i Sankt Knut?
– Som församlingsmedlem tyckte jag om att det var så livfullt! Alla åldrar och barn och unga och människor från andra länder. Det är så det är i himlen, det är liv och rörelse och det händer saker, folk som kommer och går. Det som bland annat lockade med tjänsten var de många frivilliga, att vi är många som bär. Sen var det lite spännande med EFS och Bibeln och personlig tro. Det har jag ju alltid levt med och uppskattat och så tänker jag tron. Sedan har jag inte jobbat i staden vilket är spännande. Vi har en möjlighet att synas på ett annat sätt Ser fram emot att lära känna ungdomar och se deras behov och längtan. Det byggs också mycket på Råby med många familjer som flyttar in. Kanske kan man göra något i Råby kyrka på sommaren.
I mitten på december 2020 började hon tjänsten som samarbetskyrkopräst, som en del av församlingens arbetslag, med särskilt ansvar för barn, unga och familj.
Vad har du för bild av EFS?
– Den är väl inte riktigt formad än. Jag ska tala med Michael Rastas i EFS kapellet i Lund och har träffat regionala missionsledare Lennart Albertsson och fått en lite bild av EFS och samarbetskyrkorna i regionen. Sen har jag träffat Salt-koordinator Nathalie Bencic som jag kände sen innan via Elida. Missionen tycker jag är spännande och viktig för att påminna sig om att kyrkan är större än oss.
Samtalet glider in på miljöarbetet, något som Malin brinner för.
– Det är viktigt med naturen, var får det vilda vara i allt byggande av hus och vägar överallt? Är det så vi skall leva? Skall allt handla om oss människor? Vi behöver ha en blick av vad mänskligheten mår bäst av, inte bara vad jag mår bäst av eller vad som är bekvämast för mig. Det har ju med vår tro att göra. Hur ser vi på skapelsen? Är det något som vi hur som helst kan utnyttja för egen vinning? Eller är vi nyfikna och frågar oss hur funkar världen? Och vad vill Gud att vi ska göra?
Ett tema i den kristna fastan är ju just att lära sig skilja på behov och begär, spelar det in här också?
– Allt är ju en gåvor från Gud, mitt liv och varje andetag. Jag kan inte lägga till något till vad Gud gör eller har gjort. Det är också fantastiskt att Guds Son med en sådan ofattbar kärlek tar på sig allt som vi människor inte vill veta av eller kännas vid; ondska, död, smärta. Men vi ska inte glömma bort givaren för det fina vi får. Att bara vara med Gud är också stort i sig. När man älskar vill vi ju inte bara ha presenterna; vi längtar och suktar efter närvaron av personen vi älskar!
Har du själv några inspirationskällor?
– Klostret Taizé i Frankrike där jag varit som volontär är en viktig källa med de dagliga bönerna. Jag försöker också läsa något av broder Roger. Wilfrid Stinissen tycker jag också mycket om. Vår tradition har Luther, Augustinus och Paulus som viktiga teologer och de är bra men ibland saknar jag dock kvinnorna. Andra kyrkor, som den romersk katolska, har ju till och med kyrkolärare som är kvinnor. Därför är det kul att vigda vyerna lite. Sen är man olika och gillar olika men jag gillar allt som visar vem Jesus är!
i Sankt Knuts församling i Lund.