”Jag har inga problem att sticka ut från mängden.”
text och bild: Kristoffer Lignell
Idag är det ovanligt att präster stannar så länge som 20 år på samma tjänst. Evalotta Kjellberg hade nog missat jubileet om inte föreningen överraskat henne med uppvaktning. Livsluft beger sig till Örkelljunga för ett samtal med Evalotta om vägen från posten till präst och glädjen i att kyrkan kommit ut på nätet.
Evalotta är uppväxt i Lidköping, i ett sammanhang där ”alla” gick på söndagsskolan och konfirmerade sig.
– När jag var fyra år skjutsade mamma mig till söndagsskolan och åkte sen och handlade. Jag har alltid varit en kaxig liten flicka, och är det kanske fortfarande! Jag älskade söndagsskolan! Så tron på Gud har jag nog alltid haft även om den inte fanns i vårt hem.
Som alla unga människor sökte jag bekräftelse och jag upplevde mig många gånger ganska ensam, min bror är nio år yngre, och i min familj talade man inte om känslor. Detta ledde till att jag som trettonåring tog min första sup. Efter det började jag dricka med mina kompisar och blev något av en festprisse. Jag drack tills jag var 22-23 år men blev inte beroende alkoholist. Samtidigt fortsatte jag att vara engagerad i kyrkans verksamhet och fick snart ansvar för större delen ungdomsverksamheten i församlingen. Jag söp skallen av mig på fredag eller lördag och när det var familjegudstjänst gick jag i kyrkan på söndagen.
Tänkte du då att det skavde på något sätt?
– Nej inte i början för jag tyckte det var kul. När jag pratar om den här tiden brukar jag vara noga med att säga att det inte var pest, pina och senapsgas. Det var ganska kul att festa även om jag idag kan se att det finns en del saker jag önskat att jag inte hade gjort. På något sätt kunde jag hålla dessa två världar isär.
Efter gymnasiet och hemmafrulinjen började hon arbeta som brevbärare.
– Trivdes utmärkt, fruktansvärt bra, med fantastiska kollegor som jag också umgicks privat med. Jag blev känd i hela västra Götaland bland ”postarna” som festfixare. Jag ordnade stora fester med möe brännvin och möe alltihopa, berättar Evalotta och västgötskan står i full blom.
Efter några år började dock något att skava.
– Nu förstår jag att det var den helige Ande men då förstod jag inte det. Jag började tycka att det var jobbigt att komma till kyrkan en söndag och lukta som en spritfabrik. Så inför en fest på posten bestämde jag mig för att inte dricka. Jag är tacksam till Herren att jag hade så fruktansvärt roligt just den festen! Där började min vändning även om jag fortsatte dricka ett tag till.
Nu kom en längtan efter att läsa Bibeln och hon började gå i gudstjänst oftare. I samma veva började en ny församlingsassistent i församlingen som skulle ta över Evalottas uppgifter. Under introduktionen berättar hon att hon gått en bibelskola i Hjo.
– Då hände något jag inte förstod. Det började rusa i kroppen och jag blev kall och varm på samma gång och visste att jag måste gå bibelskola!
Dessvärre blev det ingen bibelskola på Hjo folkhögskola, de hade för få anmälda. Istället ringde Evalotta på chans till Hjälmareds folkhögskola som hon hört drevs av något som hette EFS. Vid den tidpunkten var det två års väntetid på att komma in på bibelskolan men innan hon ringde har en person precis avstått sin plats och hon kom in. Här upplevde hon, år 1988, en ”klassisk omvändelse”.
– Under bibelskolan lärde jag mig att man kan ha en relation med Jesus. Vid ett tillfälle berättade en av lärarna om en ”säkerhetsbön” man kan be om man inte vet om man är en kristen. Jag visste inte om jag var kristen så jag kände jag i hela kroppen att det här måste jag göra. Jag rusade till mitt rum efter lektionerna och föll på knä, knäppte händerna och bad. Från den sekunden svängde mitt liv 180 grader, det blev en totalomvändelse. Ett år senare, när jag gick ledarlinjen Team Jesus generation, fick jag möta den helige Ande och det förändrade mitt liv ytterligare.
Ledarlinjen ledde till en anställning som ungdomsledare i Furulundskyrkan i Partille där hon blev kvar till år 1995. Under de åren hann hon också med att göra en DTS (Disciple training school) med Ungdom med uppgift. Förutom skolan på Restenäs utanför Ljungskile, åkte hon på outhreach, missionsresa, till Indien.
– Där fick jag predika på engelska trots att jag har problem med språket. Mina ledare trodde på mig och det gjorde att jag växte. När jag kom tillbaka från UMU var jag peppad att förbättra engelskan och bestämde mig för att gå på komvux och läsa in engelskan för åk 7-9. En måndag sitter jag i köket med mina engelskaläxor. Jag bor vid den här tiden i ett kollektiv men två andra tjejer. Vid kvällsmaten säger plötsligt en av tjejerna: ”Lotta, ska inte du läsa till präst?” Jag hade aldrig fått den frågan innan, vad jag vet. Den andra tjejen hängde på och sa samma sak. Senare på kvällen när jag återgick till mina läxor sa jag till Herren med skratt i rösten: ”Har du hört vad de säger, inte vill du att jag ska läsa till präst?” Tanken var så orimlig. Jag kan inte beskriva vad som händer sen, jag bara vet att han säger: ”Jo, det ska du.” Jag fick en djup inre övertygelse. Det var en rätt omtumlande upplevelse. Jag var ju ingen och ingen trodde på mig. När jag gick ut ettan hade jag nästan inga betyg, har aldrig varit en läsare. Att jag skulle klara detta fanns inte i min värld.
Med sikte inställda på teologiska studier fortsatte hon läsa upp betyg på Komvux och år 1997 började hon på Johannelunds teologiska högskla i Uppsala och läste där i fyra år. Prästvigningen skedde på EFS årskonferens i Jönköping år 2001 av biskop Anders Wejryd.
Hur hamnade du i Örkelljunga?
– Jag var helt inriktad på att jobba pionjärt. På våren innan vigningen fick jag två förfrågningar: från Norra Skåne och från Cor Dei i Växjö, en nyplantering tillsammans med Vinyard. Det var till Cor Dei jag kände att jag skulle. Men när jag kom dit funkade det inte alls, varken med personkemin eller teologiskt. Så jag åkte till Skåne. Det var en kretstjänst med flera föreningar: Örkelljunga, Bjärnum, Vittsjö, Åsljunga, Röke, Hillarp och Glimåkra. Ju mer vi åkte runt och besökte föreningarna upplevde jag att detta kändes obehagligt bra, det var rätt. Jag har aldrig tvekat på det överhuvudtaget. I kretsen jobbade jag i ca fyra år innan jag gick upp till 80 % i Örkelljunga och reste på fria kallelser. Senare kom en fråga från Glimåkra folkhögskola om jag kunde vara lärare på deras bibelskola. Där var jag i fyra år och jag trivdes fantastiskt bra. Basen har under alla år varit i Örkelljunga men jag har gjort lite olika saker och det måste jag göra för jag är lite sprallig i kroppen. Nu är jag anställd 100 % i Örkelljunga men får resa på kallelser på 20 %.
Hur ser du på framtiden? Du har varit länge på samma plats.
– Klart jag har funderat på hur länge jag skall vara kvar. Jag har från början sagt att säger Herren att jag ska flytta så finns det inga vilda hästar som får mig kvar här. Men Herren är vråltyst! Inte ett ord om det under alla mina 20 år och jag frågar ändå Herren lite nu och då. Folk har ringt och frågat om andra tjänster men jag har inte upplevt att jag ska lämna. Så jag förblir vid min läst och trivs bra.
Ser du saker som förändrats sen du kom hit och började tjänsten?
– När jag kom till Örkelljunga var vi 30-35 personer på gudstjänsten men innan pandemin var vi 70-80 varje söndag och ibland över 100 personer. Vi känner att folk hittar hit och nu har vi två tjänster i föreningen; jag på 100 % och Susanne, vår ungdomsledare på 35 % och det säger något om den utveckling församlingen varit med om. Herren har varit god.
En annan sak har varit den försoning och helandeprocess som föreningen fått gå igenom efter en sårig splittring i början av 90-talet. Den utlösande faktorn var synen på medlemskap i tempelriddarorden men Evalotta menar att det under ytan fanns olika syn på karismatisk och lovsång.
– Hela den situationen började jag jobba med när jag kom hit. Idag är det helt utrett. Det finns inget kvar för vi har kunnat förlåta och gå vidare. Styrelsen och föreningen samtalade mycket omkring vad som hade hänt och vid ett föreningsmöte ”la vi alla korten på borden” och då började saker hända i föreningen. Jag kan ibland vara lite känslig när fienden lägger ett andligt mörker över en situation och vid detta föreningsmöte kunde jag rent fysiskt känna hur något som legat över kyrkan lämnade huset. För här fanns något som låg som ett lock över hela föreningen. Jag tänker ibland hur många såna lock det ligger överallt. Där Guds ande inte riktigt kan komma in och göra det han vill för det är saker som inte är bearbetade och så tror man att man bara kan sopa det under mattan men det funkar inte på det sättet i Guds rike. Det måste tas upp, förlåtas och försonas.
Hur har EFS förändrats under dessa 20 år?
– Vi har tappat på ungdomssidan och det är ett stort böneämne att nya ungdomar ska få möta Jesus. Sen är jag en av dem som ibland tycker att EFS drar sig för mycket mot Svenska kyrkan. Vi blir för lika varandra och EFS försvinner lite i den ”stora Svenska kyrkan-apparaten”. EFS ska vara en motkraft. Därför kände jag en väldig glädje när Anders Sjöberg kom in som missionsföreståndare (2001-2009). Han vände hela EFS menar jag. Tidigare var det en tydlig riktning mot Svenska kyrkan där EFS exempelvis inte hade egen utlandsmission men nu har EFS fått tillbaka missionen och det är bra. En senare förändring som jag inte gillar är att EFS präster ska vigas tillsammans med Svenska kyrkans präster i ett stift. Jag förstår idén men vi som vigs till präster inom EFS, tjänar i första hand EFS och då tycker jag att man ska vigas på årskonferens. Idag tycker jag EFS är på rätt väg. Jag har väldigt stort förtroende för Kerstin Oderhem, hon är handplockad av Gud. Det var givetvis de tidigare missionsföreståndarna också, men jag var med i processen när Gud kallade Kerstin så därför vet jag att den här tjänsten har hon fått från ovan. Samtidigt som jag är väldigt glad åt det som nu händer inom EFS kan jag ibland känna att det börjar tippar åt Svenska kyrkan igen. Det kan märkas i Budbäraren och på konferenser. Jag vill ha tillbaka balansen. Som jag ser det är vi en god blandning av svensk kyrklig och frikyrklig rörelse.
Vad har varit viktigt för dig för att överleva i 20 år på samma plats?
– Det är som att Herren har gett mig morötter hela tiden som gjort att jag orkat ett varv till: kretstjänsten, fria kallelser, bibelskolan och nu sändningarna via nätet. Att bara gå i det vanliga under 20 år hade jag inte klarat. Att vi kommit ut på nätet med gudstjänster och bibelstudier fyller mig med mycket stor tillfredställelse. Det är jättekul att Guds ord går ut på det sättet. Vilken glädje att folk kan sitta hemma och fördjupa sig! För mig handlar nätet om att vi kan nå någon som ”smygtittar” och kanske upptäcker Jesus. Men också att den som inte kan gå på en gudstjänst kan vara hemma och bli fördjupad i sin tro.
Vad är kyrkan i Sveriges största utmaning idag?
– Sekulariseringen. Folk kan gå på gudstjänst idag utan att höra talas om Jesus. Vi pratar inte om att vi är syndiga människor, att det finns en dom, ett helvete och en himmel. Vi har tappat troheten till Guds ord. Vi pratat om allt annat än det som bibeln talar om, frälsningen i Jesus. Sen handlar det såklart om hur vi pratar och vilka ord vi använder. Vi måste prata på ett bra sätt så människor förstår. Det är Jesus det handlar om.
Det man ser är vad man får när man möter Evalotta Kjellberg. Hon är skönt befriad från andras åsikter om henne. Som den gången hon gick på skärtorsdagsmässa i ungdomen med en knallröd tröja medan damerna bar svart flor.
– Jag har inga problem att sticka ut från mängden. När jag predikar är jag inte rädd för att säga något, även om det ibland kan bli lite fel och tokigt. Jag är ingen teolog, jag bara kör på. För mig är det viktigaste att Jesus blir känd och ibland kan en groda hoppa ur munnen på mig, men vad gör det i ett evighetsperspektiv?
