Om man kunde ha som yrke att vara professionell tennisåskådare, skulle det vara vad Erik Arvidsson skulle göra om dagarna. Han ser en skönhet i hur tennisspelarna rör sig, hur de trollar med bollen och racketen i den sport som är mycket svårare än den kanske ser ut att vara. Han tycker speciellt om de sportsliga gentlemännen: Federer, Edberg och Sampras. Den tradition och historia som finns inom tennisen lockar också. De vita kläderna, artigheten och Wimbledon. Själv spelar han en gång i veckan men säger att han mest får till en typ av slag åt gången. Drömmen har aldrig varit att bli stor inom tennisen själv utan det är att titta på tennis som är det stora nöjet.
Erik arbetar som kamrer inom Svenska kyrkan i Kristianstads pastorat. Erik trivs med sitt arbete som inte endast innebär siffror utan även andra uppgifter. Han började arbeta där hösten 2014 efter att han och familjen, som består av fru Sara och döttrarna Ingrid och Astrid, flyttade till Eriks barndoms hemtrakter efter många år på annat håll. Det har blivit studier i internationell ekonomi och statsvetenskap vid både Stockholms, Uppsala och Lunds universitet men även en sväng till Arizona i USA där han studerade i Tucson. Examensarbetet om hållbarhet inom biståndsprojekt gjorde han i Zambia innan han började sin yrkesbana som alltid varit inom kyrkan.
Det internationella har alltid intresserat Erik och är något han fått med sig från barndomen i Glimåkra där familjen var engagerad i missionsföreningen. Morfar var en av initiativtagarna till uppstarten av folkhögskolan och släkten har varit EFS:are i flera generationer bakåt. Han har alltid hört om Etiopien och Tanzania samt haft släktingar med stort intresse för missionen , en del har själva varit missionärer.
– Min uppväxt var genomkyrklig och det var ett stort gäng i min ålder i EFS Glimåkra under barn- och ungdomsåren, säger Erik samtidigt som han lutar sig tillbaka i stolen och lägger upp ett ben över det andra. Han fortsätter:
– Det var mycket aktivitet i missionshuset och många i byn var engagerade, både kristna och icke-kristna. Det hände mycket och det var en trygg miljö.
Man ser att han förlorar sig ett ögonblick i sina tankar och säger sedan:
– När detta stora gäng flyttade från Glimåkra minskade verksamheten efter några år. Men det arbete som alla ledare la ner på oss har fått betyda enormt mycket för mig och andra. Många av oss är idag aktiva inom kyrkan.
Erik konfirmerades på Åhus 1990 och på frågan om det var här Erik gjorde tron till sin, svarar han:
– Det var en process under hela uppväxten. Det finns inget specifikt datum för när jag blev kristen utan det var mest en glidande utveckling utan tydlig avgörande. Jag är mer en funderingskristen än en upplevelsekristen – båda bör nog finnas med men jag har inte riktigt fått till balansen… Jag har alltid sett predikan, kombinationen av homiletik och apologetik, som den centrala; formerna i kyrkan i övrigt är mindre viktiga.
Erik tillbringade en termin på Credoakademin där den intellektuella undervisningen med Stefan Gustavsson kom att betyda mycket för hans funderingar.
– Det fanns ingen anledning att ge upp Jesus, säger han. Allt har täckning.
Det märks att Erik har tänkt igenom mycket av det som samtalet handlar om. Han är fullt närvarande, allvarlig men med spjuveraktig blick. Han är intresserad av att samtala och hans händer finns med i konversationen hela tiden. Försiktigt men tydligt och kraftfullt.
Efter sin tid på Credoakademin for Erik till USA och Fellowship Ministries som drivs av Dave och Barb Anderson. Det är en organisation som arbetar med musik för att sprida evangeliet. Man ger konserter och är ute på olika turnéer. Eriks uppgift var mer administrativ än musikalisk med det blev också en hel del roddande med högtalare och annat som behövs inför en konsert. Efter sex månader åkte han hem till Sverige för att läsa på universitetet men när han återkom till Arizona fanns han än en gång med i Fellowship Ministries. Han har fortfarande god kontakt med Dave och Barb, något som man ser på honom att han uppskattar.
Erik pratar mycket om ekumenik men poängterar att han inte jobbar aktivt med det själv. Familjen är idag aktiv i ELF i Kristianstad och Erik finns med i EFS Sydsveriges styrelse. Barnen åker på läger arrangerade av både Salt och ELU.
– Jag uppskattar samarbete mellan olika samfund. Det är ingen som sitter inne med hela sanningen utan vi är alla olika fasetter som bidrar med något särskilt. Tillsammans bildar fasetterna ädelstenen som är tron och kyrkan. Vi har alla ett gemensamt uppdrag.
När det gäller styrelsearbetet uppskattar han den tradition som EFS Sydsverige har och den uppgift man har inom EFS. Han ser att hans erfarenhet inom olika områden och på olika nivåer inom EFS och Svenska kyrkan tillför något till styrelsens arbete.
– Det är ett intressant arbete, säger Erik. Det känns som att vi är på väg någonstans. Jag har inga uttalade personliga visioner med arbetet men jag uppskattar struktur och ordning; har vi tänkt si, har vi tänkt så. Det finns ingen orsak till att inte ta in olika frågor, tänka igenom dessa, ifrågasätta och driva på.
Ett ord som återkommer ständigt i samtalet är utveckling.
– Inte att utveckla för utvecklingens skull men om man inte strävar framåt och förändrar då fastnar vi och det är inte bra, säger Erik med övertygelse.
Erik jobbar på att utveckla sig själv, styrelsearbetet och sitt yrke. Han ser möjligheter med att driva på framåt och räds inte att säga så. Allt han säger känns genomtänkt och reflekterat. Han talar försiktigt men samtidigt tydligt och kraftfullt. Han säger inget utan att ha tänkt efter två gånger. Det gör att människor lyssnar och litar på honom. Det gör att han inger förtroende.
Text och foto: Helena Eriksson