Det är söndag och gudstjänsten har varit igång en stund. När alla sitter ner och har fokus på altaret och scenen smyger hon in och sätter sig längst bak. Hon sätter sig på en stol. Prästen berättar att vi ska få höra om ett bönesvar, om ett mirakel. Han säger att hon är nervös för att berätta men försäkrar också att det inte finns något att oroa sig för. Han ber henne att komma fram. Hon brukar rulla in i en rullstol, nu går hon upprätt, rak i ryggen. Sakta går hon ner för mittgången och tar in stunden. Hon går in i kyrkan. Hon står på sina ben. Detta ska inte vara möjligt. Det är ett mirakel. Ett mirakel av stora mått.
Margaretha Sturesson har suttit i rullstol i 16 år. Det är hennes rygg som inte orkade med och hon fick en ryggmärgsskada som ledde till att vänster ben är förlamat. Innan hon hamnade i rullstol var hon en aktiv person som ofta var ute och joggade och sprang. Det var hennes stora intresse. När hon hamnade i rullstol mådde hon väldigt dåligt men hon behöll mycket av känslorna inom sig.
– Varje dag stod jag framför spegeln och citerade bibelord och deklarerade att jag kunde gå, hoppa och springa. Allt det där gjorde att jag mådde ännu sämre längst inne.
Hon tog sig fram i förbönsköer för helande varje gång tillfälle gavs. Efter två år släppte hon taget men gav aldrig upp hoppet.
– Jag sa till Gud: Jag vet att du kan och vill men jag kan inte acceptera läget som det är nu, säger Margaretha fundersamt.
Margaretha är en person som är om sig och kring sig. Hon är en stark ledarkvinna som har ett speciellt öga för att uppmuntra andra ledarkvinnor. Hon är utbildad socionom arbetar som avdelningschef på socialtjänsten i Klippan. Hon sitter även med i styrelsen i EFS-kyrkan i Ängelholm. Margaretha ses som en kunnig och kapabel person och många tänker inte på att hon sitter i rullstol
– Margaretha är en person som har ett driv, säger Magnus Lennartsson, präst i församlingen. Hon har framför allt arbetat med att ta fram ett mentorsprogram som vi nu använder. Hon har även engagerat sig i arbetet med kvinnor som behöver stöd och omsorg. Hon har varit en stark och skarp röst där.
Magnus berättar också att Margaretha är arbetsledare för de fyra anställda i församlingen och att hon är väldigt mån om dem alla. Med andra ord ser vi en kvinna med stor framåtanda och mod men som har omsorgen om människor på ett tydligt sätt.
I november 2017 kommer Margaretha körandes på en trottoar i Klippan och rullstolen kasar ner för trottoaren och ramlar ut på gatan. Hon kände genast att det inte gick bra och mycket riktigt konstaterades det på sjukhuset att hon brutit alla ben möjliga i vänster höft, allt var sönder. Det blev genast operation och sedan tre månaders sjukskrivning. Men Margaretha är en person som inte har tålamodet gåva, som hon säger själv, men som gärna vill att det ska vara fart på saker och ting. Hon tänkte att hon skulle vara tillbaka till jobbet ett par veckor senare. Så blev det naturligtvis inte. Det blev istället en lång tid med mycket ensamhet.
– Jag kunde inte åka på rehab för jag kunde inte komma i och ur en bil, säger Margaretha. Efter några veckor blev jag beviljad sjukgymnastik i hemmet och det gjorde stor skillnad.
Det var svårt att sitta och höften behövde röra på sig. Hon fick övningar som hon gjorde varje dag och hennes mål var att komma tillbaka till det skick hon var i tidigare. Då kunde hon hasa sig framåt med en rullator men med det högra benet hängandes efter sig. Hon kunde göra detta hemmavid och absolut inte i några längre sträckor. Hon kunde gå 15 steg utan rullatorn om hon hade något att hålla i.
Hennes tid handlade om att träna men inte så mycket om bön som man kan tänka sig nu när hon hade tid:
– Jag läste Expressen och deckare, säger Margaretha och skrattar till. Visst bad jag men jag bad inte om några mirakler utan jag lärde mig att ”bara vara” men utan att vara speciellt andlig.
Tränade gjorde hon och som sagt, tålamod finns det inte så mycket av, och hon när sjukgymnasten sa att hon inte fick gå med rullatorn för mycket så var det just det hon gjorde. Hon gick och hon gick. Hon märkte att hennes vänsterben inte släpade efter utan hon kunde lyfta foten. Hon fick, av sjukgymnasten, nycklar till hur höften kunde arbeta med benet. En dag släppte hon taget på rullatorn och gick några steg. Sakta men säkert vågade hon gå fler och fler steg men hon gjorde allt detta i hemlighet. Efter någon vecka var hon uppe i 25 steg.
– Då började jag fundera på om hur många steg jag skulle kunna ta, säger hon och ler. Jag ringde min äldste son, som har samma framåtdriv som jag, och vi bestämde att jag skulle prova gå så långt jag kunde med honom bredvid mig. Vi träffades på hans arbetsplats, där det finns stora ytor, en lördag då det var tomt. Jag gick med min son på ena sidan medan min svärdotter stod och tittade på. När jag gått 500 steg själv med bara en kort paus rann tårarna på oss alla tre.
Margaretha berättade för sjukgymnasten som undersökte henne igen och stod förbluffad. Detta skulle inte vara möjligt. Margaretha ben är fortfarande förlamat från knät och neråt men hon kan gå. Även läkarna kliade sina huvuden förvånad. Alla talade om ett mirakel.
– Hela mitt liv blev förvandlat, säger Margaretha. Men jag tog det långsamt för en gång skull. Jag behövde vänja mig vid tanken och ge mig tid att förstå vad som hänt innan jag visade mig ute. När jag väl började arbeta tappade mina kollegor hakan och det ord som fanns på allas läppar var – ett mirakel.
Det kändes dock lite annorlunda att visa sin församling att hon kunde gå. På sjukhuset och på arbetsplatsen var människor förvånade men i kyrkan förstår människor ett Guds mirakel på ett annat sätt. Därför bestämde Margaretha och Magnus att de skulle presentera miraklet på en gudstjänst.
När hon kom upp på scenen grät människor och andra satt förstummade. Det första Margaretha sa när hon kom fram var:
– Gud är miraklernas Gud. Jesus Kristus är densamma igår, idag och i all evighet. Han går omkring just här och nu och gör under och mirakel. Han helar och upprättar och gör det ingen annan människa kan.
Församlingen applåderade och jublade. Man satt oförstående men ändå inte. Man var överraskad men ändå inte.
– Mitt liv är förvandlat, säger Margaretha. För första gången på 16 år kan jag stå bredvid min familj och ta ett foto och vara på samma höjd som de. För första gången någonsin kan jag ta en promenad med mitt 16-åriga barnbarn som aldrig sett mig i annat än rullstolen. För första gången på 16 år kan jag besöka vänner som har trappsteg för att komma in i deras hem. Mitt liv är förvandlat.
Ett par dagar efter Livsluft möter upp Margaretha hör hon av sig. Hon har fantastiska nyheter:
– I går upptäckte jag att hela förlamningen har släppt. Jag kan röra tår, fotled och även allt i vänster ben.
Hon bubblar när hon berättar. Hennes ben har suttit fast i en skena och nu måste hon börja träna på ett nytt sätt. Ännu ett mirakel!
Det är mycket att vänja sig vid när livet har varit begränsat till viss del. Margaretha hittar fortfarande saker som hon nu kan göra som hon inte kunnat göra på 16 år. Varje gång är det ett lika stort mirakel för henne. Att hon rest sig från sin rullstol har blivit uppmärksammat i andra församlingar och hon har fått berätta sin historia både på gudstjänst och berättelsen ska nu spelas in för att delas till medlemmarna inom den församlingens nätverk. Det är ett mirakel och det får vi inte glömma. Margaretha är ett stort vittne för Guds kraft och helande. Hennes liv är förvandlat men inte bara hennes liv. Alla runt om henne har även de fått ett förvandlat liv till viss del; hennes familj, hennes vänner, hennes arbetskamrater och hennes församling. Ett mirakel av stora mått.
Text och foto: Helena Eriksson