Vad vill du?
Frågan ställdess till mig i den helige Benediktus kloster på Österlen under hösten 2014. Det är ju en fruktansvärt enkel och direkt fråga men samtidigt väldigt svår att svara på. Vad är egentligen min djupaste längtan?
Jag vill att du tänker på det tills vi träffas igen sa fader Ingmar. Men jag vill inte ha något fromt svar, du måste vara ärlig! För om du inte är ärlig kan Gud inte korrigera dig. Se på Jesus i Getsemane, innan han säger: ”Ske din vilja” uttrycker han sin egen vilja: ”Ta denna bägare från mig”.
Jag vet ofta vad jag borde längta efter. Vi är alla bombarderade med dessa visioner om det goda livet. Vi matas ständigt med vad vi borde längta efter. Det är inte lätt att veta om detta är en längtan som ligger i linje med mina djupare skikt eller om det är något jag lärt mig längta efter. Eller om det är något jag tror att jag borde längta efter då alla andra tycks göra det. Samma sak gäller i kyrkan. Vi vet att vi borde längta efter bön, att ta hand om de fattiga, att bli mer uppfyllda av den helige Ande, men gör vi det?
Vi har alla lager av längtan som är kopplade till våra behov. På ytan och i stunden kan vi längta efter en måltid, vatten eller en specifik upplevelse. Går vi lite djupare börjar vi finna andra längtan som kärlek, bekräftelse, frid, förlåtelse, glädje. Men vad finns i de djupaste skikten? Till sist handler det om vilja och tro. Vad är gott, beständigt och fullkomligt? Vad är värt att längta efter?
Som kristen utgår jag från Jesus. Jag är inbjuden, med hela mitt liv in i Guds rike. Det är inte jag som bjuder in Gud i mitt liv, det är alldeles för trångt för Gud. Men i Guds liv, i Guds rike finns det plats för mig och hela mitt liv. Jag vill forma mitt liv så att jag känner mig mer och mer hemma i Guds rike. För som med allt kräver Guds rike tillvänjning och det tar tid. Allt det som inte får plats i Guds rike, hat, högmod, egoism, girighet, rasism, vill jag sakta men säkert vänja mig av med. Istället vill jag låta mig formas av Anden att likna Jesus.
Vad vill jag? Jag vill att äta och dricka gott. Jag vill resa till Italien. Jag vill slappa, äta godis och spela tv-spel. Jag vill sitta inne en solig dag och måla ikoner. Jag vill också vara en bättre äkta man till min fru och en bättre pappa till Jeremiah och Nehemja. Jag vill vara en människa som tröstar, uppmuntrar och utmanar andra att växa närmare Kristus. Jag vill ha trygghet och stabilitet. Jag tror också att jag vill ha mer av Jesus. Fast den längtan ligger bortom känslorna. Den längtan och viljan måste också konkretiseras. Vad betyder ”mer av Jesus” och hur gör man det?
För mig och min fru Charlotte har den längtan konkretiserats i förtätad gemenskap med andra i bön och arbete. När Jesus återvänder till himlen lämnar han ingen skrift eller byggnad efter sig. Han lämnar en gemenskap, Kyrkan, som fylld av den helige Ande uppmanas att fira en måltid till hans åminnelse. Utanför denna gemenskap, i all dess mångfald, finns ingen kristen tro. Nya testamentet, trosbekännelser, gudstjänsten kommer alla från kyrkans tradition. Den gemenskapen är jag döpt in i och den vill jag ta ansvar för, utmana och bygga upp. För mig har flera kloster och kommuniteter varit livsavgörande för mitt hopp och min tro. Rögle kloster, den heliga Treenighetens kommunitet på Berget i Rättvik, Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, kommuniteten Oikos, Killans bönegemenskap, Monastero di Bose i norra Italien är gemenskaper som burit mig i bön och som burit tron när jag inte orkat eller kunnat.
Kommuniteten är inte ett substitut för församlingen eller kyrkan, utan en förtätning av kyrkans liv. Genom historien har kloster och kommuniteter varit friska källor av väckelse och förnyelse i mörka tider för kyrkan genom att hålla bönens låga brinnande och bevara en levande och fräsch vision av Guds rike. På många sätt liknar de EFS roll i historien som en rörelse av mission och förnyelse i kyrkan. På så sätt kan de också vara en förebild för EFS som på en och samma gång trogna kyrkan och utmanande henne.
Det är samtalen med Fader Ingmar i helige Benediktus kloster ledde till att vi under våren 2015 sålde vårt hus i Furulund utanför Lund, sa upp oss från våra jobb och flyttade till Hammarkullen i Göteborg. Jag arbetade i EFS kapellet i Lund, en gemenskap jag varit del av i nästan 15 år och trivdes oerhört bra. I fyra år har vi varit medlemmar i kommuniteten Oikos, en vardagsnära gemenskap där medlemmarna överlåter sig till en gemensam regel och rytm av gemenskap, mässa och bön. Vi har varje höst överlåtit oss ett år till en rytm av bön, mässa och gemenskap med ett mått för dagen, veckan, månaden och året. Att binda sig till en rytm ger märkligt nog en större frihet. Jag behöver inte bry mig om att jag känner för att be eller inte, jag har lovat det. Det är också ovärderligt att vara fler som håller rytmen, eller takten. Då gör det inte så mycket att jag ibland tappar den.
Till sommaren flyttar vi i juni till Lund och Skåne som vi saknat väldigt mycket! Vi ser fram emot att få låta rötterna gräva sig djupare på samma plats och ber att få vara med och forma en kommunitet i Lund, om Gud vill och tiden är inne. Jag ser själv fram emot att arbete i den bästa EFS-regionen i landet, ha fortsatt möjlighet att skriva ikoner och få se vad Kristus vill med mitt liv. Förhoppningsvis går min vilja i linje med hans. Annars är han bra på att med mjuk hand korrigera oss och locka oss med den kallelse som gäller alla människor:
”Kom, och följ mig.”
