Då har vi kommit fram till den tredje artikeln i den här serien som bygger på ämnet pengar. Ämnet kan, som sagt, vridas och vändas på ett antal gånger. Ändå blir vi aldrig färdiga. Det enda som konstant återkommer är vår utmaning, och ibland vånda, att handla rätt, våga tillräckligt och att visa tacksamhet för det vi trots allt fått att förvalta.
Hur förhöll sig Jesus till de pengar som fanns på den tiden han vandrade på jorden? Jag tror att mycket tyder på att Han hade ett avslappnat, men ändå positivt sätt att handskas med silvermynten och denarerna som då var det man handlade med. Vi får ju inte veta särdeles mycket om detta, men utifrån Bergspredikan där han skärper valet mellan ”Gud och mammon” kan vi nog dra slutsatsen att pengar alltid är ett medel, men aldrig ett mål för honom.
När blir pengar ett mål? Kan du upptäcka när ett belopp eller en betalning (för en tjänst du gjort) gör att den människa som lovat dig betalt blir mer intressant än vad samma människa skulle blivit om du inte fått något betalt? Om en möjlig betalning gör att din medmänniska får en högre prioritet än annars har denna människa blivit medlet och pengarna målet.
Jag har ibland sett detta hända. När jag öppnar för en möjlig affär, eller ett större inköp dröjer det inte länge innan motparten återkopplar. Skulle jag bara vilja ses över en kopp kaffe kan det hända att vi inte hör av varandra mer. Drivkraften pengar är stor.
Jesus såg alltid människan som ett mål och allt runtomkring som medel och omständigheter. Det är något att ta efter även när beloppen som lockar är stora. Vi tittar på tre bibelställen där Jesus kommer i kontakt med pengar.
Det första är ett indirekt sammanhang. I Johannes 13:27 ger Jesus en uppmaning till Judas att genast göra vad han skall göra. Judas reser sig från måltidsbordet och går ut i mörkret. Lärjungarna förstod inte varför Jesus sa så till honom, men i vers 29 får vi en antydan om vad de anade att det handlade om:
”Eftersom Judas hade hand om kassan trodde några att Jesus hade sagt åt honom att köpa vad som behövdes till högtiden eller att ge något till de fattiga.”
Det fanns naturligtvis inte i deras fantasi att ett förräderi var på väg att spelas upp. I stället lutade de sig åt att han skulle göra något som han som ”kassör” brukat göra. Trots vad Jesus sagt och gjort med dem tidigare i denna berättelse fanns inget extraordinärt i luften som tydde på att Judas skulle göra något ovanligt.
Jesus köper och han ger till de fattiga. Ungefär som vi i våra bästa stunder. Vi spenderar och det gör Jesus också. Kanske inga onödiga köp, men framför allt gjorde han det som krävdes för att få mat på bordet och säkerligen även kläder. Jesus exempel ger vettiga råd till oss. Köp det du behöver och ge ditt överskott till fattiga och dit där pengarna kan användas till ett högre syfte än din överkonsumtion.
Omvänt. I tider av fattigdom, som också oväntat kan komma över vem som helst, tveka inte att be om hjälp från den som har. De flesta vill hjälpa när behovet är konkret och känns nära.
Nästa exempel tar vi från Jesus förhållande till skatt. Borde Han själv betala eller är detta bara för ”vanliga människor”? I Matteus 17:24-27 ser vi en konkret berättelse om detta. Det handlar om den icke uppskattade tempelskatten. Petrus får frågan om inte Jesus betalar den skatten. Sen följer ett kort, men fint och förtroligt samtal mellan Jesus och Petrus. Detta sedan Petrus kommit ”hem” (jag kan bli fylld av värme bara av den noteringen). Jesus menar att de som söner borde gå fria från skatten men ”för att ingen skall stöta sig på oss, så går ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.”
Jesus uppfattning är alltså att de egentligen inte borde betala, men för att inte stöta sig gör de det ändå. Vad säger detta oss? En kristen vill kanske gärna sticka ut och vara orädd i många situationer, men att bjuda på en möjlighet till att någon skulle kunna anklaga oss för t.ex. skattefusk är inget att råda någon till. När det gäller pengar har vi många andra tillfällen att visa på mod än via ett, om än så snårigt, skattesystem.
Det tredje exemplet hämtar vi från de fyra första verserna av Lukas 21. Åter är det kortfattat. Jesus har här placerat sig invid kvinnornas förgård i templet. Där stod tretton offerkistor, formade som basuner med den smala änden uppåt. I en av dessa kunde man lägga frivilliga gåvor och det är denna som Jesus av någon anledning nu studerar.
Det står att han ”tittade upp” och då såg hur de rika lade i sina gåvor. Detta var antagligen en normal syn och inget att höja på ögonbrynen för. Men rätt som det är dyker den där fattiga änkan upp. Hon lägger ner två kopparslantar, dvs ett par mynt som då räknades som den absolut minsta valören som fanns. Frågan är om det någonsin lagts mindre än så i en kollekt.
ÄNDÅ….ÄNDÅ är det henne som Jesus nu börjar prata om. Han hyllar hennes mod och säger att ”De (andra) tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på”.
Varför börjar Jesus prata om en person som gett en ytterst liten gåva? Vad får Honom att bli så berörd att han börjar tala över huvud taget? Min slutsats blir att Jesus berörs därför att hon utför samma handling som han själv snart skulle komma att göra. Hon gav allt hon hade. Hon hade ju faktiskt kunna välja att inte ge alls eller åtminstone behållit den ena slanten och ”bara” offrat 50% av sin egendom. På samma sätt skulle Jesus kunna avstått från att ge allt han hade till oss när han gav sitt liv för att ge oss liv.
Låter det långsökt att tänka att Jesus blev berörd av att se detta spelas upp? Av en person som ingen normalt sett såg. Jag tror att Jesus helt enkelt kände igen sig själv i den fattiga änkan. Och av detta drar jag slutsatsen att Jesus även blir berörd av att du och jag ibland ger utanför vad vi tycker oss ha råd med.
Mer om detta med vårt givande i nästa artikel.
text: Lennart Albertsson
bild: Johan Ericsson
