text och bild: Kristoffer Lignell
För vissa kommer kallelsen till särskild tjänst i Kristi kyrka tidigt. För andra tar det tid. För vissa är det en bekräftelse på något man alltid vetat. För andra kan det skrämma. Men varje sann kallelse kommer tillbaka och lämnar efter sig en frid. Livsluft träffar Marianne Molin, samarbetskyrkopräst i Västerkyrkan i Hässleholm och talar om den nya tjänsten, kallelsen till präst och om att vara kyrka idag.
Marianne är 44 år gammal och uppväxt i Vinslöv. Sedan 20 år tillbaka är hon, maken Mattias och deras fyra barn bosatta i Sösdala där Tureholmskyrkan, en Equmeniaförsamling, varit deras andliga hem.
– Familjen och maken är fortfarande med i församlingen där Mattias är ordförande och barnen har valt att konfirmeras där. Det var kallelsen till präst som gjorde att jag lämnade. Har aldrig varit aktuellt att bli pastor utan det var så tydligt att det var präst jag skulle bli. Även om jag inte är med längre har jag fått stöttning från församlingen i min kallelse. Jag ser det som en fördel att ha erfarenhet av mer än Svenska kyrkan med tanke på det ekumeniska tänket som jag tycker vi behöver mer av.
Vägen fram till att omfamna prästkallelsen var dock inte spikrak.
– Jag har länge känt en längtan att jobba i kyrkan men inte som präst. Jag är utbildad fritidspedagog och innan det funderade jag på att bli diakon. Som fritidspedagog jobbade jag först i kommunen i Sösdala och varvade det med föräldraledighet. Efter ett tag kände jag att jag ville något mer. I församlingen i Sösdala blev en tjänst i barnverksamheten ledig som jag sökte och fick och där arbetade jag rätt så länge.
Arbetet med konfirmander gav mersmak och hon sökte in på Helsjöns folkhögskola för att läsa Svenska kyrkans grundkurs på Helsjöns folkhögskola.
– Under den här kursen kom det ett tilltal eller fråga om jag inte skulle bli präst och den släppte mig inte. Jag blev jättenervös och orolig. Det var ingen skön känsla och det kändes osäkert att bara tänka tanken att bli präst. Att säga det var svårt, till och med till min man! Tanken att bli präst tog ett bra tag att kunna formulera och säga högt. Men det släppte inte så jag tänkte att jag får pröva det och ta ett steg i taget. Jag tog kontakt med stiftet och sökte in på universitet. Det var skönt när jag skickat in ansökan, då låg beslutet inte i mina händer. Jag fick lämna över det till Gud. Sen blev jag antagen. Jag har vuxit in i kallet på något vis. Jag har fått göra det till mitt.
Heltidsstudierna i Lund var utmanande för en fyrabarnsmamma boende i Sösdala. Men stöttning hemifrån och fördelarna av att ha livserfarenhet och disciplin från arbetslivet gjorde att hon fullgjorde studierna och prästvigdes sommaren 2018 i Lunds domkyrka. Adjunktsåret gjorde hon i Sölvesborg. Det var ett bra år även om resandet tog på krafterna. När det var dags att söka jobb sökte hon efter något närmare hemmet.
På omvägar fick hon veta att de behövdes en vikarie i sjukhuskyrkan i Hässleholm. Hon sökte och fick tjänsten. Men redan innan hon han börja blev tjänsten i Västerkyrkan ledig och hon sökte.
– Närheten till Sösdala och det ekumeniska tänket, samt att jag kände till församlingen och kände mig hemma fick mig att söka tjänsten i Västerkyrkan.
I juni 2019 började Marianne som samarbetskyrkopräst i Västerkyrkan men arbetade under hösten både i Västerkyrkan och som sjukhuspräst.
Hon är tacksam för erfarenheterna från Equmeniakyrkan, inte minst det självklara ideella engagemanget som också är naturligt i EFS.
– Jag har aldrig tänkt att kyrkan är de anställda utan att kyrkan är allihopa, det tänket har jag med mig. I Västerkyrkan finn många engagerade lekmän, grupper och ett gudstjänstdriv. Det är en levande församling. Just nu funderar vi på hur vi kan bli mer av en stadsdelsförsamling i Hässleholm.
Vad har Västerkyrkan och kyrkan i Sverige för utmaningar?
– Att möta människor där de är. Jag tycker att det är en annan ton idag när man pratar om kyrkan i allmänhet. Förr kunde man kanske skämmas lite för att man gick i kyrkan. Nu tycker jag man kan vara mer öppen med det utan att det är nåt konstigt. Det gör också att det är lättare att prata om Gud och tron. Den öppenheten måste vi möta som kyrka. Att begränsa Gud, det är jag rädd för att göra. Vi behöver öppna upp istället.
Hur undviker du att begränsa Gud och istället öppna upp?
– Jag funderar ibland på hur jag pratar om Gud, vilka begrepp jag använder, han eller hon. Hon är svårt att säga för mig även om jag tänker på Gud som könlös. Det blir oftare han men jag säger nog ”Gud” fler gånger än förr. Jag tycker det är spännande det här med Gudsbilder, en modern gudsbild, hur skulle den se ut? Herde funkar ju om man förklarar kring det. Men vad skulle jag kunna säga idag som innefattar det? Det är spännande.
Vad är kyrkans uppgift i världen?
– Att vara Kristi kropp och Kristi händer på jorden. Jag är mycket för det vardagliga mötet med Gud. Det är viktigt för mig att få känna och erfara Gud i vardagen. Det är på nåt sätt det som är det stora. Om man tänker Gud som allsmäktig eller den största makten i min vardag så kan han hjälpa mig. Det lilla blir det stora, att hitta nycklarna när man ska iväg.
Hur gör du själv för att påminna dig om Gud i vardagen?
– Jag har gärna frälsarkransen på mig som en påminnelse om bönen.
Hur skulle du önska att människor utanför kyrkan i Hässleholm skulle känna igen en Jesu lärjunge?
– Någon som knackar på hos någon som är ensam och behöver någon att prata med. Någon som har tid, kanske lite utöver det vanliga. Någon som stannar upp.
