text och bild: Kristoffer Lignell
Hans Dahlén kom till EFS kapellet i september år 2015 efter studier på Johannelunds teologiska högskola i hemstaden Uppsala. Han prästvigdes i januari 2016 i Lunds Domkyrka. Efter fem år i Lund avslutar han nu sin tjänst och går vidare mot nästa steg i livet. Livsluft sitter ner med honom och pratar om vad Gud gjort i honom och i gemenskapen.
Detta var din första tjänst, hur var det att komma hit? Vad var det för församling du kom till?
– Jag upplevde att jag kom till en väldigt varm gemenskap med en familjär, avslappnad och skön stämning. Det kändes väldigt rätt att få komma hit. Jag trivdes väldigt bra med gudstjänstformen, att man hade som regel att fira nattvard varje söndag var väldigt gott. Som jag såg det så gjorde inte jag några större förändringar utan försökte mer landa. Församlingen ville inte heller ha en massa nya saker och det fanns ingen förväntan på att jag skulle komma in och förvandla alltihopa. Det var gott att få landa och man fick komma in i något och få fortsätta men det som fanns. Det är väl lite så jag ser på det: ska man göra förändringar bör man göra det ganska varsamt eller vara tydlig med varför man gör något. Som jag såg det så ändrade vi inte så mycket på gudstjänsten men medan andra tyckte att det visst blev förändringar. Det beror på hur församlingens sammansättning ser ut.
Man är ganska ensam i tjänsten på många ställen i EFS och det är ibland utmanande att försöka hitta vad man ska göra och hur man ska göra det. När jag började min tjänst 2015 så arbetade jag ihop med Stina Backlund. Tyvärr blev Stina sjukskriven och slutade i praktiken redan i november 2016. Det blev inte jättelänge vi fick jobba ihop. Sen jobbade jag själv i nästan ett år innan Mikael Rastas anställdes hösten 2017.
Vad var största utmaningen som ny präst?
– Det är ju mycket som är nytt. En sak jag upplevde som en stor utmaning är att i en sådan här tjänst blir snabbt många olika bollar att hålla reda på. Det är svårt att avgränsa och att göra den här uppgiften och göra den bra. Det kommer så många andra grejer som pockar på ens uppmärksamhet. Vissa perioder har det funnits folk som har tagit ansvar men andra perioder har det sedan fallit tillbaka på den anställde.
Hur har gemenskapen förändrats?
– Det var inte lika mycket studenter när jag kom som det har blivit. Nu är det studenter och unga vuxna är väl 80 % både av gudstjänstfirare och av medlemmar. Sedan är det en lite större grupp som har pluggat klart och börjat jobba som bor kvar i Lund. Det är bra när det inte blir lika hög omsättning på folk för det är en sak som är ganska slitig. Folk kommer och är med ett tag. Det tar ofta ett tag innan man blir medlem. De kommer in och har en uppgift och man har lärt känna dem och sedan är det dags att flytta. Det är både frustrerande men också en väldig tillgång att det naturligt kommer nytt folk, det är många kyrkor som inte alls är välsignade med det. Vi får se det som att vi rustar folk och sänder dem vidare. De får under några formativa år, vara med i en församling och ta med sig någonting för att ge det vidare in i en annan församling.
Vår diakoni har också förändrats då den tidigare målgruppen förändrats. Idag ser vi fler studenter och många drar med sina icketroende kompisar och delar gemenskapen. Det har fått en annan funktion. Ofta är det genom Öppen kyrka som nya medlemmar säger att de kom in i församlingen.
När jag kom var det en del barnfamiljer och det har kommit till några nya. Det finns några barn men de är ganska unga, exempelvis ingen mellan 7-18 år. Men kanske måste man inte ha verksamhet för alla åldrar.
Vad i tjänsten har fått ditt hjärta att brinna lite extra?
– När jag fått tid att jobba med predikan och när det ”bränner till”. Gudstjänsterna har alltid varit ett självklart nav. Vi har inte varit så ”verksamhetstunga” utan man har haft gudstjänst och lite annat och det har funnits tid att träffas och prata. Det har varit väldigt värdefullt. Sen har det funnits enskilda grejer som vi gjort som gospelkonsterter som har varit jätteroligt.
Jag blir glad av att se människor växa i lärjungaskap och tro. Spännande att se de som pluggar teologi växa och se dem kliva fram. De är så mycket mer mogna än när jag var i deras ålder!
Hur har Gud format dig under dessa år?
– Jag tycker att det varit väldigt gott med tidebönerna som varit här – det är något som jag tagit till mig och en sak jag saknar när det inte är. Det är något jag vill ha mer av. Att hitta ett bönespråk som inte bara är att jag ska hitta på nya ord varje gång utan en gåva.
Jag har fått öva mig i att inte bry mig lika mycket om vad alla tycker. Det är omöjligt att vara alla till lags. Att inte bli ”flackig”. Jag är kallad att vara trogen mot Gud utifrån de gåvor jag har fått sedan är inte allt upp till mig hur det bli eller hur det tas emot.
Det finns en vacker strof i psalmen ”Gå, gå, såningsman gå” som sjungs på EFS årskonferens:
Får du ej främst uti ledet stå,
verka Guds verk i det tysta då!
Herren, som i det fördolda ser,
Blott efter trohet lön dig ger.
Gud ger lön efter trohet. Det är inte resultat eller hur väl vi lyckats själva utan hur trogna vi varit där Gud har satt mig utifrån mina gåvor. Ofta lånar vi in sätt att mäta framgång från företagsvärlden. Det viktiga är inte om det kommer mycket folk utan att se vad som ger långsiktig frukt. I slutändan är det inte mitt rike jag bygger.
Vad skulle du vilja säga till Hans som ny prästvigd?
– Jag hade nog sagt att han snabbare skulle ha skaffat sig en andlig vägledare och själavårdare. Det tog lång tid för mig att göra det och har känts ensamt.
Nu flyttar ni – varför?
– Vi har funderat på det lite från och till. En pusselbit är en ganska slitig vardag med vår son Joel som kräver extra och nu ska han börja skolan. En annan pusselbit är att EFS Kapellet hamnade i ett ekonomiskt läge där de inte hade råd att ha två anställda och att gå tillbaka och jobba själv var inte aktuellt.
Nu flyttar vi till Gunsta utanför Uppsala och kommer närmare familj och föräldrar. Jag ska läsa min master på Johannelund och min fru Johanna är distriktssköterska och kommer att jobba där. Även om vi kommer att sakna gudstjänsten och gemenskapen i Lund så känns det bra att komma tillbaka till Lötenkyrkan där jag är uppvuxen. Det känns bra med det vi ska flytta till, jag känner mig trygg i det beslutet, men det känns vemodigt att lämna. Vi har frid över beslutet. Men även om jag är uppvuxen i Uppsala så är Lund mysigare.
