text och bild:Kristoffer Lignell
Coronapandemin innebär både sorg och förlust för många. Allt ifrån den stora förlusten av en kär vän eller familjemedlem till förlusten av normala rutiner eller kontakt med kollegor. Isolation och distansiering är för vissa något av en kris. Livsluft satt ner med sjukhusprästen Glenn Sjöberg, över nätet såklart, för att prata om sorg, förlust och kyrkan som sjukhus.
Glenn Sjöberg är sedan tre och ett halvt år tillbaka den ende prästen med tjänst inom EFS som arbetar som sjukhuspräst.
– Jag är inte först genom historien men kanske den enda nu. Jag är anställd av EFS riks och min tjänst är förlagd på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Kostnaden för den tjänsten den köper Karlskrona-Aspe pastorat av EFS. De står för utgifter och arbetsledning. Jag trivs kanonbra!
Kyrkofadern Johannes Chrysostemos sa följande på 300-talet: ”Kyrkan är ett sjukhus för våra själar, inte en rättssal. Kyrkan fördömer inte syndaren, utan tvättar syndaren ren.” Har kyrkan något att lära av att tänka sig själv som ett sjukhus? Vi borde ju komma till kyrkan för att vi är i behov av någonting, inte för att allt är jättebra. Jag ser att jag har ett behov och är i behov av vård, medicin och hjälp. En grundförutsättning för ett sjukhus är ju att man inte är stark, att man inte har koll på livet att man är i behov av hjälp. Man kommer för att man är sårad.
– Det var ju kyrkan som började med sjukhus och sjukhuskyrkan springer fram utifrån detta. Där gick prästerna runt och hade själavård i sjukhusmiljön. Sen har de två gått isär och det har till också med blivit konstigt att ha något religiöst på sjukhusen. När jag kommer in på en avdelning och frågar: Hur har du det? så är det ingen som svarar: Jotack, det är bra. Jag får så mycket gratis. Människor berättar och förvånansvärt ofta börjar de berätta om varför de är där men sen drar det iväg till nånting annat. Det störta problemet i deras liv är ofta nåt helt annat än deras hälsa.
Jag tänker att Corona i sig inte skapat nånting, men det har avslöjat något om oss själva och världen. Det kan också avslöja hur vi ser på förlust och sorg. På samma sätt som vi tänker att döden skulle vara vår fysiska död, så tänker vi lätt att sorgen handlar om den stora förlusten eller traumat, om huset brinner ner eller det förlorade jobbet. Så glömmer vi att sorgearbete kan handla om att bearbeta sorgen att inte kunna gå till jobbet eller träffa en nära släkting. Du som lever nära sorg och förlust, hur kan man tänka kring det?
– Det finns mycket kvar att upptäcka där som jag vill lära mig. Jag gillar uttrycket att Corona inte hart skapat något i sig men avslöjat något. På samma sätt är det med sorgen. Sorgen kan hjälpa mig att se att det jag förlorat betydde mycket för mig. En sorg efter en förlorad anhörig blir ganska direkt, man saknar direkt. Men när bilen går sönder kanske man känner skam för att man sörjer. Inte för att bilen betyder så mycket men för att sättet att leva som kräver bil utmanas.
Man brukar säga att barn sörjer randigt. Med det menar man att barn kan inte sörja för länge. Efter en stund måste barnet börja leka och göra något annat. Barnet kan mitt i en lek fråga: ”Är farfar död nu?”. Det som överraskat mig är att vuxna har samma behov fast det ser lite annorlunda ut. Vi kan inte heller vara i sorgen hela tiden. Vi behöver också få gå ut och gå in, ut och in. Det blir som ett rum vi går in i för att sörja och sakna. Sorg är ingen sjukdom. Det är ett friskt beteende hos den som saknar nåt. Det är det sundaste vi kan göra när vi har förlorat någonting.
Jag tänker på en person som jag satt tillsammans med när hon förlorade sin man. Hon sa: Nu vill jag inte heller leva. Men det dröjde inte länge förrän hon började hon planera vad hon skulle göra när hon kom hem. Det blev så tydligt att det vi kan göra är att stanna kvar. Gå in och gå ut efter din oplanerade rytm.
För den som är nära någon som sörjer är det ibland viktigt att bara vara närvarande. Jag gillar det ordet, för det ligger i själva ordet att det inte bara handlar om att vara där med kroppen. Jag är närvarANDE. Det kan hända mycket där som man inte förstår eller har svar på. Svara då inte på de frågorna utan var närvarande.
Är vi idag rädda för sorg och förlust? Hur kan vi lära oss att hantera det?
– Det första steget i sorgearbetet är att komma till insikt att jag faktiskt sörjer, att identifiera det. I den nakna gemenskapen, eller ärliga, så blir det lättare att förstå att jag sörjer nog den där grejen.
Sen finns det flera olika redskap i sorgearbetet. I mötet med anhöriga som förlorat någon har jag många exempel på hur människor är livrädda för att gå in i bårhus. Jag bjuder in dem att sätta sig i ett annat rum och pratar lite först. Där pratar jag med dem som om detta är något naturligt som har hänt. Även om det är något onaturligt att personen avled så är vi här nu. Där är det egentligen bara lugn och närvaro som ger dem hopp. Sen har vi redskapet att se. Jag måste nog ärligt säga att jag inte har varit med om en enda gång då det blivit fel att se den döde. Det är så brutalt och definitivt att se en anhörigt ligga där. Jag brukar säga att lika viktigt som det är att se sina anhöriga är det att gå hem efteråt. Det signalerar att den avlidna är kvar men att jag är här och jag kan gå därifrån, mitt liv fortsätter. Så att se och lämna hör ihop, de går inte att sära på. Man måste se och ta in och märka att det är sant. Men det är också sant att mitt liv är kvar. Sen finns ju alla de här riterna som att tända ljus, lyssna på musik, läsa dikter och sånt som kan hjälpa en att få förståelse av det man varit med om. Det handlar om att hitta ett språk som man kan placera in i sin livsberättelse.
Vad skulle du vilja säga till någon som nu känner sig rädd eller orolig kring det som händer?
– Det är svårt att säga för det handlar ganska mycket om vem det är. Hade jag haft ett samtal med den personen så hade jag frågat vad den kände och upplevde. Men det är ju egentligen ett generellt svar som i ett vanligt sorgearbete så med tiden märker man att vardagen bär. Det bär mig att kliva upp på morgonen och laga frukost. Det kan vara jättefånigt och jättejobbigt och besvärligt men det bär mig. Att gå ut och gå en sväng i naturen, att på något sätt hitta små saker som ger mig hopp. Det låter väldigt flummigt men det finns ett sånt evangelium i att livet är kvar. Naturligtvis har jag ju som troende och präst en fördel i att jag kan förmedla att även Gud bär i allt. Det blir ibland fel att säga såna saker men ibland blir det en så stark utmaning att man kan sitta i flera timmar och prata om det.
Jag har vän som förlorade sitt barn och sin fru inom ett år. Han berättade hur viktiga vardagsvanorna var i sorgearbetet. Han berättade också hur viktigt det var för han och hans fru att få trösta andra efter sonens död, att få trösta sina egna föräldrar. Det var viktigt att i sorgen få visa omsorg om andra.
-Det håller jag bara med om. Att måla upp en stor bild av att jag är i sorg tror jag inte så många mår väl av. Att även i sorgen få vara en givare tror jag är jätteviktigt. Det har också att göra med det här att vi sörjer randigt att göra, man behöver få bli en hjälpare också när man är i sorg.
I sorgen blir man lite mer naken. När jag möter andra människor i den nakenheten blir det tydligare vem jag är. En kvinna jag träffade som förlorat sin man för ett år sen sa att hon inte skulle vilja vara utan en enda av alla dessa dagar.
Jag trodde hon menade dagarna hon haft med sin man. Men hon menade alla dagar efter makens död, för då blev livet lite mer äkta.
Jag tror att allt vi möter i livet handlar om hur vi ser på det. Det är klart att pandemin är en prövning, och att vi kommer säga att den perioden vill vi inte ha eller uppleva igen. Men det är klart att vi också parallellt kan lära oss ganska mycket. Jag fick en bra lektion av en gammal dam som låg inför döden. Hon längtade efter att få komma hem. Men samtidigt pendlade hon mellan en längtan att komma hem och en djup dödsångest. Det blir en sån stor dynamik att se att det ofta finns så många aspekter på saker och ting i vårt liv.
Kan man säga att vi kan få förhålla oss randigt till lidandet också.
– Ja, det tycker jag! Livet är ju så, vi lär oss av negativa saker även om det inte betyder att negativa saker är bra. Men den människa som inte haft motgångar kan man undra hur mycket den lärt sig? Alla har vi massa motgångar.
Ja, som ökenfäderna säger: utan frestelser kan ingen bli frälst.