”Det känns som cirkeln sluts och jag kommer hem.”
text och bild: Kristoffer Lignell
Han har precis avlagt prästexamen inför domkapitlet när vi ses på bokhandeln Arken i centrala Lund. Det är två dagar kvar innan innan han prästvigs i Lunds domkyrka av biskop Johan Tyrberg för tjänst i Möllebackskyrkan i Karlskrona. Även om det är första gången vi ses berättar Olof öppenhjärtligt om vägen dit.
Uppvuxen i Staffanstorp gick han gymnasiet i Lund, linje Hotell och restaurant. Det andliga hemmet fanns i Europaporten, Malmö Pingstförsamling, där föräldrarna var aktiva.
– När jag tänker på Europaporten är det bara värme, säger han med ett leende.
Efter gymnasiet levde han, som han själv beskriver det, ett klassiskt dubbelliv. Det var den värsta tiden i hans liv där han brottades med existentiell ångest. Han visste att Gud fanns men ville eller kunde inte bryta med en livsstil han inte mådde bra av. Det kulminerade på bussen hem från en fest.
– Jag satt på bussen, 20 år gammal, och där kom allt bara över mig. Jag började storgråta där och då. Den kvällen så ringer jag vid midnatt min ungdomspastor och i princip biktar mig och frågar om det finns förlåtelse för det jag gjort. Han ger mig löftesorden och jag slänger mig ut i förtröstan på de orden. Den kvällen landar nåden i mig. Jag kan inte prestera fram något utan det som Jesus gjort för mig gäller och jag får lita på det.
Nu sker en märkbar förvandling i hans liv som människor runt omkring lägger märke till.
– Total radikal omvändelse. Det enda jag pratade om var vad Jesus gjort. Det var en så speciell tid.
Efter detta följde tre månader i Israel och därefter bibelskoleår på TMU Aneby med bibelinriktning.
– Jag var där för att söka Gud och vara själv och det slutade med att jag fann min fru Malin! Vi gifte oss 2011.
Under bibelskoleåret hade han ett kort möte med en klasskompis mamma som var en bönekvinna. Senare ringde församlingen hon tillhörde och frågade om han ville bli ungdomspastor där. Svaret blev nej, han kände sig inte redo. Men med tiden växte en kallelse fram och till slut hörde han av sig till församlingens pastor.
– Pastorn skrattade i telefonen och sa: ”Vi har haft några här på tjänsten men bönekvinnan har sagt att vi ska säga nej till de andra för att du skulle ändra dig.
Nu inleddes två års tjänst som ungdomspastor i Ulricehamn. Det var två bra men tuffa år.
– Jag var ung, saknade verktyg och stod ganska oskyddad utan mentorskap. Jag tar in mycket i hjärtat och det är en välsignelse men är också svårt om man inte kan avgränsa sig och få hjälp att prioritera. De jobbiga tiderna vill man inte leva utan för de har gjort mig till ett bättre verktyg idag. De åren fick mig att pröva min kallelse och hitta mig själv än mer men det slutade med att jag brände mig ganska hårt.
Familjen, som nu växt, stod nu inför ett vägval. De behövde stöd och omsorg och valet föll på Uppsala där Malin har sin familj. Olof jobbade inom butiksförsäljning i Uppsala och familjen landade i Korskyrkan, EFK i Uppsala. Det var en tuff tid med prövningar både utifrån och brottningskamp på insidan kring kallelse och identitet. Det slutade med att jag sökte in till Johannelunds teologiska högskola.
– Där hittade jag LarsOlov Eriksson, eller LOE, som också bodde i Sävja, i Uppsala och det blev naturligt för oss att börja gå i Sävja kyrka.
Resan från Pingst, via EFK, till EFS skedde stegvis men han beskriver det som att komma hem.
– Jag känner mig hemma inom EFS. Jag är övertygad om att de evangeliskt-lutherska betoningarna i dess teologi och förvaltande av sakramenten utgör grunden för människors frälsning och vandring i det kristna livet. Jag är tacksam för att Svenska kyrkan står på en bekännelse även om jag ibland kan tycka att Svenska kyrkan själv glömmer bort det. Bibeln är viktig för mig och jag älskar bibelutläggning. Jag trivs jättebra i lågkyrkliga sammanhang men trivs också med det liturgiska. God liturgi bär människor. Inom EFS behöver jag inte göra avkall på sådant jag har med mig som jag tycker är sunt, bara det är bibliskt.
Hur känns det att prästvigas?
– Jag längtar. Det känns som cirkeln sluts och jag kommer hem. Jag får nästan tårar i ögonen när jag säger det, jag blir innerligt berörd för det är bara tack vare Gud som jag sitter här idag. Det är ju också en tydlig startpunkt på något nytt för mig och min familj och den plats där jag blivit anförtrodd att vara på.
Vad lockade med tjänsten i Möllebackskyrkan?
– Jag fick snabbt förtroende för Lennart Albertsson och vi hade bra samtal. De är i en nystart och har varit utan herde i flera år. De har valt mig och jag har kunnat vara mig själv hela tiden. Jag ville egentligen komma ut i tjänst till en plats som är ganska säker men jag blir peppad av att komma till Karlskrona. Både jag och Malin är stadsmänniskor och trivs i en stad. Jag har goda mentorer, nära till kollegor samt stöd från regionen. Det som är positivt är att jag kommer samtidigt som den nya kyrkoherden i Svenska kyrkan så det finns goda möjligheter att få jobba upp goda relationer.
Jag har en tydlig linje för Karlskrona: predika evangliet, träna lärjungar, hjälpa och lyfta församlingen så att munnen talar det hjärtat är fullt av. Jag vill möjliggöra för dem att vara vittnen där de är. Att vara en medvandrare är min grundhållning. Jag kommer att prata på söndagarna som om det är någon ny för att sätta en riktning för församlingen att vår längtan är att det skall komma nya.
Har du några viktiga källor du återvänder till för egen del?
– Jag har vissa ordningar och rutiner som bär mig. Jag läser t.ex. lilla breviariet med barnen morgon och kväll. Jag läser Bibeln och lyssnar gärna på predikningar. Har blivit mycket reformerta teologer och predikanter på sistone, Michael Reeves, R. C. Sproul, Timothy Keller. N.T. Wright är en teolog som också utmanar mig. Sen återvänder jag ofta till Rosenius ”Vägledning till frid”.
