”Jag är ingen förvaltartyp. Jag gillar att utveckla saker, men vill inte vara med om något bara skall bevaras.”
Den här meningen har jag hört många gånger under mitt liv. Så fort någon person tillsätts i en ny position vill denne ofta göra en så kallad ”sälj-pitch” som med några korta meningar förklarar vad man har tänkt sig. Människor vill i allmänhet inte förknippas med ordet förvalta och förvaltarskap. Det känns bakåtsträvande och talar inte för att personen faktiskt vill skapa något nytt. Känner du igen dig i citatet?
Jag undrar då; har vi fått rätt bild av vad en förvaltare gör, eller vem förvaltaren är? Bibeln använder ordet förvaltare ganska sparsamt. Lukas gör det vid ett par tillfällen, men det är inte ett begrepp som återkommer alltför ofta. Betydligt oftare förekommer benämningen tjänare på en person som anförtros saker. Tjäna är ju ett centralt ord i Bibeln och har i många sammanhang samma innebörd som att förvalta. Dock gäller ju att man kan tjäna på många olika sätt, medan man förvaltar det som tillhör någon annan, oftast en större eller mindre egendom. Frågan som förvaltaren bör ställa sig är; vad kan jag göra av det jag fått mig anförtrott?
Ett citat från Lukas hittar vi i Lukasevangeliet kapitel 12: 42–44. Herren sade:
”Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger.”
Sammanhang handlar egentligen om vem som är beredd när tjänarens herre återvänder från en bröllopsfest. Men låt oss här fokusera på att den mest pålitlige tjänaren blir befordrad till förvaltare med ett tämligen omfattande ansvar. Att i det skedet svara att man inte tycker om att förvalta skulle bli rätt märkligt.
Förvaltaren har en viktig motpart, ägaren. Dessa står i en förtroendefull relation med varandra. Motsatsen till att förvalta är alltså inte att utveckla, det är att äga!
Ägaren ger förvaltaren ett uppdrag. Ägaren har också för avsikt att komma tillbaka och be förvaltaren att avlägga räkenskap. Med dagens terminologi i näringslivet innebär det oftast att redovisa en Resultat- och Balansräkning. Där kommer det att framgå om förvaltaren har utvecklat eller bevarat verksamheten orörd. I liknelsen om talenterna i Matteusevangeliets 25:e kapitel delar ägaren ut sin förmögenhet till flera personer. För dem som skapat ett mervärde av tillgången anförtros ännu mer, medan den som grävt ner sin talent får veta att han åtminstone borde ha ordnat en bankränta på kapitalet. De inledande orden i liknelsen: ”det kommer att bli som…” innebär att vi en dag kommer att få vara med om den dag när vårt eget förvaltande skall redovisas.
Förvalta är alltså att ta emot ett uppdrag och att inför ägaren redovisa det. Det är inte så konstigt att det ofta känns bättre att äga saker än att förvalta åt andra. Ägaren verkar ha stor frihet och kan göra lite som denne vill. Vi människor är lite både/och. Vi inbillar oss lätt att vi är ägare och att vi har många valmöjligheter. Jesus ger vid mötet med den rike ynglingen, som fullgjort alla bud, rådet att ”sälja allt han äger”. Även Jesus bekräftar alltså att vi får leva ut rollen som ägare. Ägaren har frihet och kan om han eller hon vill ge bort allt eller investera det för egen vinning.
Nyligen fick jag frågan om jag mest känner mig som förvaltare eller ägare. Efter att ha funderat något så utbrast jag: ”självklart ser jag mig i första hand som förvaltare”. Min grundrelation till Gud är att förvalta det han äger. Att utveckla, men också att bevara det som han gett mig. Det gäller mina ekonomiska tillgångar, men även alla sorts gåvor och talanger som jag fått mig till del. Ändå är jag tacksam för att han också gett mig möjligheten att agera ägare i många sammanhang. Och jag undrar varför han ger oss dessa dubbla roller när vi i slutändan ändå förväntas redovisa hur det gick.
Det jag landar i är att Gud är generös. Så generös att han låter oss agera i de roller som han själv egentligen har. Det beskrivs i Bibeln som bilder och liknelser där vi genom att ”spela” en särskild roll samtidigt får en inblick ifrån vilken vinkel Han ser olika saker.
I liknelsen i Lukasevangeliet kapitel 15 om den förlorade sonen, får vi möta Fadern som med öppna armar tar emot den son som vänt honom ryggen. Eftersom många av oss är föräldrar får vi en jordisk möjlighet att förstå den berättelsen och göra den till vår. Vi får chansen att vara det han är – en Far.
I Efesierbrevet kapitel 5 får vi i vers 23 veta att Kristus relation till församlingen är densamma som mannens relation till hustrun. Paulus går så långt så att han skriver att ”mannen är sin hustrus huvud liksom Kristus är församlingens huvud”. Jag är medveten om att den här versen idag, 2019, inte är helt politiskt korrekt och allmänt svårsmält, men hur blir det då när vi läser vers 25 i samma kapitel: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den”. Den man som skulle offra vad som helst för sin fru kan lättare förstå vad det betyder att Jesus har offrat sig för oss. Bilden från äktenskapet ger oss återigen möjligheten att spela samma roll som Kristus har. Möjligheten att förstå vad Han faktiskt har gjort för oss.
Att få vara en jordisk far och mor eller äkta man och hustru är gåvor som Gud ger till människor. Det ger oss många tillfällen att träna vårt lärjungaskap i situationer som vi känner väl till.
Att få möjligheten att äga saker innebär att vi får lära oss hur den ägare som vi en gång skall redovisa vårt liv inför kan komma att tänka. Låt en människa förvalta en stor del av din förmögenhet och fundera på vad du vill att han eller hon skall säga den dagen som denna förmögenhet skall redovisas. ”Hur gick det för dig?”
Förstår du ägarens perspektiv blir det lättare att begripa vem förvaltaren är och vad som förväntas av densamme.
text: Lennart Albertsson
bild: Johan Erickson